I dag för 30 år sedan undertecknade ledarna för Ryssland, Ukraina och Belarus – tre av de sovjetiska rådsrepubliker som 1922 formellt grundade Sovjetunionen – det så kallade Belavezja-avtalet om Sovjetunionens upplösning..
Det var ett avtal för att få slut på en av 1900-talets största politiska tragedier. Efter drygt 70 år av totalitärt förtryck av människor och nationer signerade Boris Jeltsin, Leonid Kravtjuk och Stanislaū Sjusjkevitj tillsammans med sina ställföreträdare och utrikesministrar ett avtal som inte bara innebar ett avsked till Sovjetunionens totalitära styre, utan också ett uppbrott som gav löften om nationell frihet och demokratisk utveckling.
Redan tidigare hade de baltiska länderna förklarat sin självständighet och sedan lämnat den totalitära stat som nu var under avveckling. Samma sak hade skett i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan som tillsammans 1922 hade varit den fjärde grundande rådsrepubliken.
Några veckor senare – den 25 december – halades den sovjetiska flaggan för sista gången på Kreml. En ny tid var född. Samtliga de tre tidigare sovjetrepublikerna äntrade en väg mot demokratisk utveckling. I Ryssland tog den utvecklingen – som ingalunda hade varit stabil – slut med Vladimir Putins tillträde under nyårsnatten 2000. Sedan dess har Ryssland präglats av en tilltagande despoti och kleptokrati. Företagare, opinionsbildare, journalister och politiska motståndare har trakasserats, fängslats och avrättats samtidigt som Putin och hans närstående krets har samlat i stort sett all makt över politik, företag, provinser och media i sina privata händer.
Samtidigt har Putinregimen medvetet underminerat och destabiliserat förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Belarus och Ukraina, genom att ge stöd till despotiska och korrupta ledare. Belarus har Ryssland kopplat ett ekonomiskt och militärt grepp om och stött regimens väg mot brutal diktatur samtidigt som man formellt och politiskt har en gemensam union med landet. I Ukraina stödde Putinregimen de politiker och oligarker som lutade sig mot Moskva och den gamla sovjettidens gemensamma strukturer av korruption, olje- och gasleveranser samt säkerhetstjänster.
Medan Sovjetunionens upplösning var en möjlighet för det ryska, ukrainska och belarusiska folken att utveckla demokrati och suveränitet var det för Putin en förlorad möjlighet att befästa sin makt över andra.. En demokratisk utveckling i Ukraina är exempelvis ett hot mot Putins styre i Ryssland, samtidigt som landets ekonomiska utveckling mot Europa och världen försvagar de band till Kreml som sovjettiden skapade. På samma sätt är demokratirörelsen i det svårt plågade Belarus ett hot mot Putin. Demokrati, rättvisa val och rättsstat är en skräck för varje despot och kleptokrat.
Det är mot denna bakgrund man måste se Rysslands invasion av Ukraina 2014 – efter att man tidigare stött den korrupte despoten Janukovytj – annekteringen av Krim samt kriget i sydöstra Ukraina. Och det är därför Ryssland nu på nytt, har samlat extremt stora truppkoncentrationer kring Ukrainas gränser. Det är för att skrämmas, men även för att användas om tillfälle ges.
Den nationella och demokratiska utvecklingen i Ukraina och Belarus är ett hot mot Putins makt i Ryssland och över det han hävdar tillhör Ryssland. Om det blir ett krig kan ingen avgöra. Men många kan genom kraftfullt agerande redan nu göra vad man kan för att hindra att ett krig bryter ut. Detta genom att se till att Putin inser att han har mer att förlora än att vinna på att inleda ett krig i Europa. Det är därför Europas reaktioner nu tillsammans med USA måste vara skarpa och tydliga. Reaktioner efteråt kommer inte förändra det faktum att vi alla blivit förlorare. Europa har alla skäl att i politisk handling hedra Belavezja-avtalet och de förhoppningar om framtiden det trettio år efter ändå ger.