Så har det underliga och för nymodern svensk parlamentarism ovanliga hänt, nämligen att regeringens förslag till budget har gått igenom utan någon osäkerhet kring voteringen. För de statsvetare som i sina analyser har hävdat att regeringen Kristersson syntes bli en svag regering – i förhållande till vad sades aldrig – har verkligheten visat på tvärtom. Sverige har nu en regering som har stöd för sin politik i Sveriges riksdag. Det är så parlamentarismen är tänkt att fungera för att vara ett uttryck för riksdagens vilja.
Vi har nu lämnat bakom oss en tid då regeringen som regerade landet inte hade stöd för sin politik i parlamentet. Det har lett till kompromisser om icke-beslut, om eftergifter för ansvarslöshet och oförmåga till handling. Det har inte bara gett regeringen i förhållande till riksdagen.
Regeringen har även i sig själv varit handlingsförlamad i flera av de stora händelser som krävde handling och snabba beslut.
Kriser som migrationskrisen, skogsbränder, Transportstyrelsens brott mot sekretesslagstiftning och säkerhetsbestämmelser, pandemin, den växande hotbilden mot svensk säkerhet och handlingsförlamningen i samband med den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari i år har mötts av passivitet, förnekelse och sedan i bästa fall eftergifter till verkligheten har präglat regeringens politik. Efter oppositionens krav erkände regeringen att det var i överensstämmelse med svensk lag att stödja Ukraina, efter vidare krav gjorde man det och med ytterligare stödpaket och efter några månader gav man upp den säkerhetsdoktrin man byggt sin politik på. När elkrisen började bli ett faktum gav man till orden efter från sin syn på kärnkraften, och förnekade att man avvecklat reaktorer med applåder. När kriminaliteten växte regeringen politiskt över huvudet gav man i debatten efter för moderata krav. Det finns mycket för statsvetare att studera i föreställningen om att detta var starka regeringar. Oförmågan att agera har påverkat medborgarnas förtroende för regeringsmakten.
Nu finns en budget på plats med en sammanhållen politik. Den tar sikte på att återupprätta bottenplattan i ett fungerande och tryggt samhälle. Det är många områden som måste hanteras. Den försummade kampen mot brottslighet. Den inkonsekventa migrationspolitiken. Den försenade försvarspolitiken. Den ansvarslösa energipolitiken, som drabbar både miljö och samhälle. Den frånvända säkerhetspolitiken som har lämnat oss i steget mellan allianslöshet och allians.
Det är en politik som en nytillträdd regering inte borde behöva ägna sig åt, att vårt samhälles mest grundläggande funktioner ska fungera. Men det är konsekvensen av en svag regering som gav efter för andra krafter än de krav som väljarna ställer på statsmakten.
Nu har vi en regering som har stöd för sin politik i riksdagen och som prioriterar rättsstat, trygghet och säkerhet. Det är så en demokrati ska fungera.