Nu i början av en vecka i Strasbourg. Budgetfrågan för 2011 håller nu på att hamna rätt, efter många diskussioner. Från början fanns det i de flesta partigrupper en vad jag tycker aningslös inställning till hur mycket den samlade budgeten skulle höjas. Som svensk var jag stundtals rätt ensam i de diskussionerna, där en höjning med närmare 6% var det enda rätta för goda européer. Inte minst kommissionen har i denna fråga löst sin uppgift på ett lättvindligt sätt. Istället för att prioritera utgifter har man bejakat både gamla och nya. Det skapade också en del konflikter i början av dessa förhandlingar.
Nu finns en överenskommelse som har goda möjligheter att gå igenom som bygger på 29% höjning, vilket innehåller både ökade utgifter för den gemensamma utrikespolitiken och indexeringshöjningar för bland annat löner. Det är bra bara så. Nu finns det för min och andras del anledning att gå vidare med tydliga krav på långtidsbudgeten som ger större möjligheter till förändringar.
Socialistgruppen kräver därmed ökade utgifter och möjligheter att öka utgifterna ovanför taken som är beslutade. En nästintill genetisk reaktion kan man säga. De får väl förklara varför medlemsstater som tvingas spara ska öka sina utgifter för medlemskapet.
På tisdag blir det för min del bland annat en lunchdebatt med Astra-Zeneca, ett av Europas största medicinska företag. På onsdag debatt om budgetkrisen och euron liksom om utformningen av en mer beständig stödmekanism. Den kommer vi förhandla vidare om och för min del blir det avgörande att inte utforma den så att medlemsstaters ansvar för sina offentliga finanser luckras upp. På onsdag blir det för min del också en diskussion med utvidgningskommissionären Füle, med perspektiv på både Balkan och Sydöstra Europa, liksom lite kring Island.