Mitt inlägg om gud i politiken och kyrkliga ledares försök att ge en andlig legitimitet åt sina världsliga personliga uppfattningar har mött en del upprörda känslor från dem som gillar att kyrkan ger stöd till den egna politiken. Vänsterpartisten Ali Esbati menar att jag reagerar mot att präster reagerar. Så var det inte. De liksom Ali Esbati får reagera mot allt det ogillar. Det som däremot är förmätet, och som jag reagerade emot, är när man hävdar ett religiöst stöd för sina politiska uppfattningar. Det har kyrkan på olika sätt gjort under århundraden och det saknas inte exempel på det i dag heller. Ofta brukar socialdemokrater reagera mot detta, när uppfattningarna går dem emot. Men när det gäller kampanj och agitation mot regeringen välkomnar man det religiösa stödet.
Problemet är att när religionen går in försvinner det personliga ansvar vi har inför svåra bedömningar. Dem kan vi göra på olika sätt men det är vi själva och ingen högre makt som måste göra dem. Vi kan inte tro att vi överlåter det personliga ansvaret för politiska ställningstaganden.
Och politiska ställningstaganden görs löpande i många enskilda frågor som bildar en helhet. Låter man offentliga utgifter växa utan kontroll tvingar man fram åtgärder som drabbar enskilda människor. Skattehöjningar som minskar utrymmet för familjers sociala trygghet. Minskade bidrag och nerdragningar i de offentliga försäkringssystemen som tvingas fram av omständigheterna. I Europaparlamentet röstade socialdemokraterna i förra veckan emot en förnyelse av stabilitetspakten som ska kunna hindra offentliga finanser att förfalla bortom kontroll. De för en politik som leder till Aten och underskottsproblem där många skulle drabbas. Den helheten måste även kyrkliga ledare se till.