Det är en stor omvandling som Sverige står inför om världens högst beskattade samhälle skall kunna bryta med den gamla välfärdsstatens kvardröjande monopol och allt sämre fungerande välfärdssystem. Konflikten mellan den gamla makten och den liberala förnyelsen som sätter den enskildes frihet i centrum är inte svår att se. Vi har under det senaste decenniet sett den i motståndet mot i stort sett varje reform som gett enskilda människor mer makt.
Trefamiljssystem, familjedaghem, föräldrakooperativ, personalkooperativ och privata daghem motarbetades eller förbjöds. Fristående TV-kanaler och reklam var förbjudna. Satelitmottagning var liksom parabolantenner på väg att förbjudas. Privata radio var kriminaliserat. Bemanningsföretag och uthyrningsföretag betraktades som koppleri. Privata arbetsförmedlingar var kriminella. Avregleringen av telemarknaden röstade man liksom andra avregleringar emot. I det längsta motarbetade man ett nytt pensionssystem med privata inslag. Fristående skolor och skolpeng bekämpades liksom tanken på fria universitet. Privat sjukvård fördömdes och motarbetades. Tanken på att de boende själva skulle få äga sina lägenheter ledde till förbud. Skattesänkningar stämplades som hot mot välfärdsstaten.
Den socialdemokratiska partiboken var som en motbok mot den förnyelse av Sverige som gett människor ökad frihet och vårt samhälle ny vitalitet. Det är den maktapparaten som Per T Ohlsson ser som den liberala kraft han vill stödja i Sverige.
Det skulle möjligtvis kunna försvaras om socialdemokratin hade gjort upp med detta arv för att istället driva en förnyelse för att öka friheten för medborgarna. Om det vore så att socialdemokraterna nu blivit en kraft för den reformpolitik som krävs för att Sverige skall stå starkt i en öppen global ekonomi och för att segregationen i vårt samhälle skall brytas. Men så är det inte.
Konflikten i det svenska samhället syns tydligt i de kommuner och landsting där socialdemokraterna står som svagast och förnyelsens idéer som starkast. Där avregleras och öppnas upp för nytt företagande inom samhällslivets alla områden, där öppnas upp för nya tankar och människors egna val. Gentemot denna förnyelse vill socialdemokratin använda regeringsmakten för att förbjuda det väljarna gett mandat för. Liberalt är det inte.
Konflikten syns också när vi ser på de kommuner och landsting som är de mest socialdemokratiska. Där är skatterna som högst och där är den kommunala sektorn som störst. Företagandet är mindre, sysselsättningen lägre, mångfalden som minst och arbetslösheten högre samtidigt som köerna är längre. Men det är inte dessa kommuner som regeringen angriper. Tvärtom vill man att denna politiska hållning skall prägla hela Sverige.
Och motbokspolitiken ligger fast. Det tog inte lång tid efter det att man strök kraven på förstatliganden av företag innan man förstatligade Assi Domäns skogsinnehav med argument om att skogen skall stå under samhällets kontroll. Privata sjukhus förbjuds samtidigt som privat sjukvård motarbetas. Fristående skolor skall regleras ännu mer. Kraven på offentlig upphandling och konkurrens skall göra undantag för kommunala och icke vinstdrivande bolag. Mataxan skall tvinga fram den barnomsorg staten föredrar. Staten skall fördela radiolicenser efter en politisk redaktionell bedömning. Kampen mot en oberoende press har för tillfället tagit paus på grund av att andra än Sydsvenska Dagbladet tar strid för pressfrihetens idéer.
Det som är Ohlssons viktigaste skäl för att sluta upp bakom Göran Persson är att han gett kampen mot terrorismen Sveriges kompromisslösa stöd. Men skall vi verkligen ha en socialdemokratisk regering därför att en annan socialdemokratisk partiledare kanske hade valt den neutralistiska hållning som präglat företrädarna?
Den svenska välfärdsmodellen skall enligt socialdemokraterna bygga på att världens högsta skatter ligger kvar på dagens nivåer men med tyngdpunkt på vanliga människors skatter. Mycket kan man säga om denna politik. Den konserverar världens högsta skattetryck samtidigt som den klientifierar istället för att genom en frihetspolitik bemäktiga människor. Liberal är den inte. Men Sydsvenska Dagbladets historiska vägval visar att Sverige behöver mer av liberal politik och liberal debatt.
Gunnar Hökmark