Läser en intervju i Svenska Dagbladet med Helén Fritzon, socialdemokraternas förstanamn till Europaparlamentet. Skräms lite av hur hon utan egna argument och förståelse för att människor i andra länder har andra uppfattningar än den svenska socialdemokratins naivt tror att övriga EU kommer att lyssna på Sverige bara för att Sverige är Sverige.
Det kan ta upp till en vecka i Europaparlamentet, men inte mer, innan hon inser att EU består av 500 miljoner människor, där Sveriges 10 miljoner är något minde än hälften, för att tala försiktigt till Fritzon.
Fritzons attityd är ett huvudskäl till varför Sverige har hamnat i bakvattnet i EU. Socialdemokratiska politiker som tror att man övertygar Europa genom att upprepa sina egna uppfattningar för sig själv i Sverige vinner sällan stöd.
Men det mest anmärkningsvärda med Fritzon är att hon fortsatt vill bekämpa det hon kallar högerpopulism genom att samarbeta med kommunister istället för med demokrater. Det har vid ett antal tillfällen drabbat företrädare för olika partier att de inte har kunnat välja mellan demokratiskt inriktade partier och auktoritära.
Svenska vänsterpartister har vid återkommande tillfällen haft svårt att välja mellan demokratins USA och diktaturens Kuba, för att ta ett exempel.
Det problemet har inte Fritzon. I valet mellan att samarbeta med EPP, som är parlamentets största partigrupp och den kommunistiska gruppen har hon sagt att hon hellre samarbetar med Vänsterpartiets vänner. Hon har inget problem att välja. Hennes problem är hur hon väljer.
Det är diktaturens arvtagare hon vill samarbeta med. Där finns de partier som aldrig har gått in i garderoben utan stolt talar om den ärorika revolutionen 1917, och menar den kommunistiska som la Ryssland och Sovjetunionen under en terror som motsvarar våra dagars ISIS och ett totalitärt brutalt förtryck som bröts först 1991. Diktaturens hantlangare. Förrädare mot sina egna landsmän. Handgångna män och kvinnor i den halva av Europa som styrdes av kommunistiska tvångsvälden. Deportationer, avrättningar, tortyr, fängslande och ofrihet. Där andra har problem med att välja mellan demokrati och diktatur har Fritzon inte det problemet. Hon väljer diktaturens vänner i sin tro att hon värnar demokratin genom det.
Och hon nämner inte med ett ord Rumänien, som är ordförandeland i EU, där regeringen medvetet och beslutsamt underminerar demokrati och rättsstat genom att bekämpa dem som bekämpar korruption. Sparkar obekväma åklagare samtidigt som man vill legalisera korruption. Inför utreseförbud mot dem som kritiserat regimens politik. Hotar med riksrätt för dem som kritiserar förmågan att vara ordförandeland. För en antiziganistisk politik samtidigt som man populistiskt driver homofobiska kampanjer. Fritzons tystnad är dånande. Hon verkar inte vara medveten om Rumänien trots att det är just nu ordförandeland i EU. Eller så är hon medveten om att det är ett socialdemokratiskt styrt land som just därför inte ska kritiseras för sina övergrepp mot demokratin. Sådan färgblindhet hotar demokratin.
Helén Fritzon synes i sin omedvetenhet om hur Europaparlamentet fungerar, i sin tro att det är Sverige som styr, bli en parlamentarisk katastrof. Men värst är att hon uppenbarligen är helt vilse när det gäller värna demokratin. Hon vill samarbeta med dess fiender och ser genom fingrarna med egna partivänner som underminerar den.