Det får anses vara en stor sak i svensk politik att socialdemokraterna nu driver på för att föra sociala frågor, arbetsmarknads- och välfärdspolitik till EU-frågor. Det är en maktöverföring som saknar stöd i Sveriges riksdag och i EU-fördraget.
Frågor som ska beslutas i Sverige och som enligt fördraget är nationell kompetens vill man i symbolpolitisk anda göra till EU-frågor för att på det viset, som man tänker, ge EU en social profil.
För det första så har EU en social dimension genom att vara en avgörande kraft för högre tillväxt, fler jobb och investeringar. Genom EU kan vi arbeta i olika delar av Europa och vi kan få sjukvård i olika delar av Europa, också när köerna i vårt hemland är för långa. EU bidrar till en stabil social utveckling genom öppenhet och genom stöd till de fattigare regionerna.
Men den sociala politiken som berör medborgarnas egen välfärdssituation bör i Europa utformas på nationell nivå, regional eller kommunal, och framförallt, genom medborgarnas egna val. Det är inte centralism som skapar social trygghet utan närhet till människor och samhälle. EU är hela EU, inte bara institutionerna i Bryssel.
EU blir inte mer socialt för att Bryssel intervenerar och lägger sig i medborgarnas vardag genom detaljregleringar som blir konsekvensen av kompromisser mellan olika traditioner och prioriteringar, och inte minst skilda ekonomiska förutsättningar. EU blir inte mer socialt genom att svensk välfärd bestäms och utformas genom kompromisser med maltesiska, polska, tyska och italienska politiker. Det är istället ett sätt att undergräva både svensk välfärd och ett socialt Europa. Europa och EU är mer än centralt beslutsfattande i Bryssel.
För det andra kan den sociala politiken och välfärdsfrågorna inte beslutas frigjort från den ekonomiska och budgetpolitiska verklighet som gäller i varje land. Estland, Rumänien, Italien, Tyskland och Sverige har alla genuint olika ekonomiska och finanspolitiska förutsättningar. Tanken att EU ska bestämma hur föräldraledighet ska utformas, hur minimilöner ska sättas eller hur socialförsäkringar ska utformas bygger på tron att välfärd formas genom politiska beslut utan förankring i ekonomisk verklighet och utan hänsyn till välstånd och ekonomisk tillväxt.
För det tredje blir välfärden för svenskar, tyskar eller italienare fel när den utformas utifrån andras prioriteringar, traditioner och värderingar.
För det fjärde är Stefan Löfvens och andras tankar på ett socialt protokoll som lägger de sociala frågorna under EU ett sätt att skapa konflikter kring frågor som inte behöver vara gemensamma, som kommer att uppfattas som att EU lägger sig i frågor som Bryssel inte kan hantera, eftersom det är frågor som Bryssel inte kan hantera, eftersom skillnaderna är stora och bör få vara frågor för Sveriges riksdag och andra parlament att hantera.
För det femte är det en politik som underminerar svensk suveränitet över arbetsmarknad, socialpolitik, familjepolitik och socialförsäkringar liksom skattepolitik. Det är obegripligt att Stefan Löfven tillåts driva denna fråga genom att bland annat inbjuda till ett EU-toppmöte i Göteborg i höst där just den sociala pelaren ska diskuteras. Det ena steget leder nämligen till det andra.
För det sjätte innebär det att fokus flyttas från de frågor som det råder enighet om att EU måste utveckla större kraft i, som den inre marknadens fördjupning och den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken, klimat- och miljöfrågor liksom forskning och annat som är gemensamt och måste hanteras gemensam.
Likväl agerar nu svenska socialdemokrater för att föräldraförsäkringen, den svenska arbetsmarknaden, skattefrågor och social politik ska regleras på EU-nivå. Det är dåligt för EU och det är dåligt för den sociala politiken. Det bör stoppas av dem som slår vakt svensk välfärd, den svenska modellen, den svenska riksdagens suveränitet över socialpolitik och skatter samt det europeiska samarbetets trovärdighet.