Det pågår en upprörd debatt bland socialdemokrater där man utan någon grund tävlar med varandra om att anklaga alliansen för att att vilja regera tillsammans med Sd. Man är lika upprörd över det man påstår som man blev upprörd när det visade sig att man själv inte får igenom den nya lagen för offentlig upphandling med det stöd av Sd som man hade räknat med.
Upprördheten beror på en allvarlig sammanblandning när man förväxlar behovet av en majoritet i riksdagen för att få igenom en politik med förhandlingar om politiken med ett parti som präglas av värderingar som står i strid med det öppna samhällets demokratiska värden.
Det är socialdemokraterna under Stefan Löfven som har tagit det stora steget att låta ett parti vid sidan om det öppna samhällets värderingar styra över regeringspolitik.
I Europaparlamentet har jag en kollega som blev deporterad till Sibirien som liten flicka. Hon och hennes familj, liksom tusentals andra, fick i stora massdeportationer inte bara lämna allt de ägde och alla släktingar utan tvingades lida av kylan, bristen på kläder och mat samt frånvaron av sjukvård. Människor dog som flugor omkring dem och den som inte accepterade deportationen eller försökte fly mördades.
De som fick stanna kvar i Riga tvingades leva i ett brutalt och hjärtlöst förtryck där kommissarier och partiföreträdare lekte med människors liv. Män och kvinnor spärrades in, fängslades, torterades och avrättades medan de som inte misstänktes för något fick arbeta under slavliknande och förnedrande förhållande. Motsvarande brutala tragedier av oinskränkt våld och grymhet drabbade ester och litauer.
I Polen avslutades andra världskriget med avrättningar som bland annat i Katynmassakern. Stalin beordrade vid andra världskrigets slut massmord på över 20 000 unga studenter och reservofficerare för att knäcka allt polskt motstånd mot det kommunistiska förtryck som härefter skulle råda. Politiska ledare, judar, författare och alla som kunde misstänkas för att avvika röjdes liksom i de baltiska staterna undan.
I Sovjetunionen var det lika illa. Man räknar med att Stalin genom sitt styre tog livet av mellan 30 till 50 miljoner människor. Inte av misstag utan genom en brutal maktutövning som syftade till en totalitär makt.
I Tjeckoslovakien och Östtyskland sköt de människor som sökte fly eller som misstänktes vilja det. Detsamma gäller Ungern, Rumänien och Bulgarien. I Berlin 1953, Budapest 1956, Prag 1968, Warszawa 1981 samt Vilnius och Riga 1991 slog kommunisterna ned människors frihetslängtan med brutalt militärt våld. Stridsvagnar garanterade den totalitära makten.
Svenska kommunister förenade sig med nazister i stödet för den skamliga Molotov-Ribbentrop-pakten som delade upp Europa i ett nazistiskt mördarförtryck och ett kommunistiskt mördarförtryck. Nazismen genomförde grymheter som den moderna tiden hade trott var omöjliga: judeutrotningen, krigandet, föraktet för krigets lagar liksom för människovärdet. Det kommunistiska förtrycket bestod fram till 1991 och stod inte efter i grymheter. Det präglades av ett hat mot alla som kunde misstänkas som främmande inflytande eller borgerlighet, inklusive judar, och kom till uttryck genom deportationer, skenrättegångar och avrättningar i KGB- väldets rike.
Båda dessa totalitära rörelser saknade moral och respekt för människovärdet, föraktade demokratin och friheten liksom varje människa som riskerade att stå i vägen för den stora utopin.
Nazismen som ett existentiellt hot mot Europa lyckades människor före min generation besegra och det var sannerligen inte svenskar som stod i täten för det krig det krävde. Men även i det svenska samhället ledde insikten av dess gärningar till att ideologin blev besegrad av sin egen omoral. Den har funnits kvar lite här och där med sina symboler och dimmiga tankar. De nazistiska idéerna, precis som de fascistiska, är lika farliga nu som då. Men de är så stigmatiserade att till och med de som känt sig lockade av dem nöjt sig med att kalla sig något liknande. Sverigedemokraterna har några rötter i sådana grupper.
Vänsterpartiet, däremot, har hela sitt rotsystem i det kommunistiska parti som helhjärtat, stolt och fyllt av revolutionär glädje hyllade de kommunistiska vännerna och kollegerna i Sovjetunionen och alla de förrädare som i Central- och Östeuropa gick Moskvas och det skamlösa förtryckets ärenden.
De sände födelsedagshälsningar, organiserade stödkommittéer, propagerade och hyllade det blodröda förtrycket, på 1940-talet, 1950-talet, 1960-talet, 1970-talet och på 1980-talet. De demonstrerade fram till 1990 för nedrustning i väst med löftet om att kommunismen i öst stod för fred.
De beskrev de kommunistiska samhällena som befriade och socialistiska paradis. Det fanns vare sig då eller idag utrymme för någon att säga ”vi visste inte”, för vi visste alla. De sa till och med att det behövdes. Proletariatets diktatur var ett hyllat mål.
Vänsterpartiets ledande företrädare de senaste decennierna har alla gått med i ett parti där blodet inte hade torkat på någons hand. Dagens företrädare för Vänsterpartiet visste, stödde och inspirerades av det totalitära förtrycket. Och de stöder än i dag de som väljer den totalitära socialistiska vägen.
Jonas Sjöstedt gick med i Kommunistisk ungdom 1978, det vill säga över 10 år före Berlinmurens fall då vänsterpartiet plockade bort kommunismen från partibeteckningen. Lars Ohly, som var partiledare fram till 2012, har i vuxen ålder skrivit både ”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen” och ”De socialistiska staterna har i motsats till de imperialistiska staterna ett objektivt intresse av freden”. Och den nuvarande partisekreteraren, Aron Etzler, har gång på gång hyllat regimen i Venezuela, där det inte bara råder brist på toalettpapper, mediciner och mat, utan där oppositionella förföljs, torteras och dödas.
I Ung Vänster är våldsromantiken och förtjusningen över att misshandla sina motståndare så tydliga att partiledningen gång efter gång måste gå ut och ta avstånd när nya fall kommer till det offentliga.
När kulturskribenter och journalister skriver att detta parti inte får jämföras med Sverigedemokraterna, eftersom det ändå har gått i täten för rösträttsreformer och välfärdsreformer, är det en historieförfalskning så allvarlig att den riktar sig rakt mot demokratins mest grundläggande förutsättningar, nämligen vår förmåga att se dess fiender.
Sverigedemokraterna har inte bara rötter utan också uppfattningar om människor som gör det till ett parti som inte ska få påverka den politik som rör våra fri- och rättigheter, vår säkerhetspolitik och flyktingpolitik. Men att i oviljan att jämföra med Sd relativisera Vänsterpartiets moderna historia till att vara ett chict välfärdsparti är att spotta på de miljoner och åter miljoner människor som Vänsterpartiets systerpartier har offrat med sina svenska vänners välsignelse.
Det är Stefan Löfven som har tagit ett unikt steg och låta dem förhandla om regeringspolitik, från förbudshets mot privata vinstdrivande företag, säkerhetspolitik, försvarsanslag och ansvarslösa bidragshöjningar med åtföljande skattehöjningar som urholkar våra offentliga finanser. Alla partier har i Sveriges riksdag sina röster som ska respekteras men vissa partier bör inte vara med och förhandla en regeringsbildning. Det är Stefan Löfven som har brutit mot denna regel.