Sociala pelaren – ett svenskt fiasko

Publicerat av Staben den

Lanseringen av den sociala pelaren tillhör sannolikt de mer spektakulära självmål som någon medlemsstat gjort i Europeiska unionen. Det var på Stefan Löfvens initiativ som den sociala pelaren gjordes till ett svenskt huvudnummer på EU-toppmötet i Göteborg 2017. Pelaren blev det politiska instrumentet för EU:s styrning över medlemsländernas arbetsmarknader och socialpolitik.

Den svenska regeringen visste uppenbarligen inte vad den gjorde, utan trodde att den bara lanserade ett mål för partipolitisk diskussion i Europa. Den bortsåg från att EU hålls samman och utvecklas genom lagstiftning.

Den sociala pelaren har tre huvudområden: lika villkor på arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor samt social trygghet och social integration. Det är en vid beskrivning som innefattar i stort sett all social lagstiftning, förutom sjukvård och skattefrågor. Den svenska regeringen ger med sin kapitulation nya möjligheter för EU-kommissionen att genomföra en centralisering, som den ivrigt har verkat för i vetskap om att det egentligen kräver en fördragsförändring.

För klarhetens skull ska sägas att frågan inte handlar om vi i Europa ska ha en ansvarsfull lagstiftning om arbetsmarknaders regler, socialpolitik, socialförsäkringar, integration, och jämställdhet. Frågan handlar i stället om att allt detta ska beslutas nära de människor och de skilda nationella förutsättningar de berör.

Den rödgröna regeringens sociala pelare har redan lett till en lång rad lagstiftningsfrågor som påverkar den svenska modellen, där parterna inom ramen för en inhemsk lagstiftning har ansvaret på arbetsmarknaden, medan riksdagen bestämmer över social- och integrationspolitik.

Dit hör till exempel en europeisk arbetsmarknadsmyndighet, riktlinjer för ungdomssysselsättning och nu senast förslag till lagstiftning om minimilöner, där samtliga svenska parter på arbetsmarknaden liksom en bred majoritet i riksdagen varit emot en reglering på EU-nivå. Plötsligt har den svenska regeringen ändrat uppfattning i en principiellt långt viktigare fråga, och stödjer ett kompromissförslag. Frågan handlar därmed inte längre om EU verkligen ska ges rätten att lagstifta om löner, utan om hur man lite grann kan påverka innehållet i förslaget.

Regeringen har således skänkt bort smöret i utbyte mot lite växelpengar. Sverige kommer nu räknas in bland de länder som inte motsätter sig förslag om EU-regleringar av arbetsmarknaden. På grund av socialdemokratisk oskicklighet är vi ett land som diskuterar innehållet i förslag om hur EU ska styra över frågor som tidigare varit svensk kompetens.

Vi kommer att få se fler förslag från EU-kommissionen i denna riktning. Nu finns aktuella förslag som handlar om EU-kommissionens insyn i lönesättning, lagstiftning om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, villkor för hälsa och säkerhet på arbetsplatser den digitala ekonomins arbetsmarknad och den sociala ekonomins villkor. Och detta kommer att fortsätta när länder som Sverige inte sätter stopp.

Sverige är med regeringen Anderssons helomvändning inte längre ett land som EU-kommissionen måste räkna med säger nej med fördraget som grund. I stället har vi ställt oss bland de länder som ger efter för kraven att EU ska få trumfa den nationella lagstiftningen. I stället för att hävda den svenska modellen nöjer sig regeringen Andersson med att förhandla om en europeisk kompromiss om det som ska gälla i Sverige.

Det är nämligen så med sociala frågor – de regleras bäst inom ramen för nationell kompetens och med hänsyn till medlemsstaternas skilda kulturmönster, traditioner och väljarnas prioriteringar. Sådana beslut blir sämre för alla om de fattas som en kompromiss mellan länder som Sverige, Polen, och Italien.

Med Magdalena Andersson har Socialdemokraterna nu gett upp en försvarslinje för den svenska modellen, i ivern att minimera konsekvenserna av en lagstiftning som man inte ville ha. Den vilsenheten måste ersättas av en svensk tydlighet och en agenda som syftar till att göra EU starkare.

EU står inför stora och avgörande geopolitiska utmaningar. som ställer krav på de stora uppgifterna och respekt för subsidiaritetsprincipen. Sverige måste vara en aktiv part i den debatt som krävs för att försvara balansen mellan det nationella och det gemensamma. Det gör både Sverige och EU starkare.