Det är inte så mycket europeiskt integrationsarbete eller krishantering som ligger bakom EU-kommissionens förslag till nytt tobaksdirektiv utan byråkratisk förmyndarmentalitet som är lika illa oavsett om den förekommer på nationell eller gemensam nivå.
Att förbudet mot snus i övriga EU kvarstår kan man förstå som ett politiskt argument från dem som vill hindra ytterligare en användning av tobak i länder där den inte finns men är helt ogrundat när det bygger på snusets hälsokonsekvenser eftersom de är mindre än all annan tobaksanvändning. Då borde nämligen all den tobaksanvändning som har väsentligt mer långtgående hälsokonsekvenser förbjudas. Och förbud är sällan särskilt framgångsrika.
Och lika fel är det när man säger att det är en ingångsport till rökning. Så är det inte och det visar vetenskapliga undersökningar. Med samma logik skulle även tobaksavvänjningsprodukter förbjudas.
När man därutöver reglerar innehållet av snus trots att det svenska undantaget borde leda till att det var en fråga för svensk lagstiftning, som vad gäller hälsofarliga produkter knappast är särskilt laissez- faire. Även Sverige har traditionellt sina förmyndare, i alla partier.
Nu skapar kommissionen en opinionsmässig konflikt när andra och viktigare frågor måste hanteras och som dessutom bygger på att man inte lyssnar till det som är fakta i målet. Nu blir detta en fråga för parlamentet och för rådet och det ankommer på mig och på andra svenskar att se till att beslutet i alla fall vad gäller respekten för det svenska undantaget blir ett annat.
Ett större problem är att kommissionen tycks vara felfokuserad när det gäller att utveckla den union vi har. Strömmen av förslag som försvårar eller som är irrelevanta för de viktiga uppgifterna att ena Europa och stärka tillväxtkraften är för många, vare sig det handlar om finansiell transaktionsskatt, eurobonds eller snus.