Ett energisystem baserat på 100 procent förnybar energi, tror sig Martina Krüger, energipolitiskt ansvarig för Greenpeace, kunna skapa i Sverige (Brännpunkt 31/5). Det är knappast en realistisk utgångspunkt för en seriös debatt om vår energiförsörjning. Än mindre ger det en realistisk bild av de alternativ i Tyskland som blir följden av en förtida avveckling av kärnkraft. Där är redan i dag alternativen kol och gas. Det är bland annat skälet till att det nu byggs en gasledning på Östersjöns botten från Viborg i Ryssland till Greifswald i östra Tyskland.
Det är inte för att öka användningen av vindkraft som ryska och tyska intressen investerar i denna ledning, hur mycket Greenpeace än hoppas på det.
Vindkraften som rimligen är den huvudsakliga produktionskälla Greenpeace tänker förlita sig på har många möjligheter men också uppenbara nackdelar. Vindkraft används när den produceras och när den inte produceras, det vill säga när det inte blåser måste motsvarande produktion kunna tillhandahållas på annat sätt. Då handlar det om fossila bränslen eller kärnkraft.
En utbyggnad av vindkraften redan för att ersätta en mindre del av den energi som produceras i våra kärnkraftverk skulle ge mycket höga elpriser och Sverige skulle inte ha råd att hålla sig med motsvarande produktionskapacitet från någon annan förnyelsebar energikälla.
För Europa i sin helhet innebär det tyska beslutet ett ökat beroende av det som är det omedelbara alternativet, nämligen rysk gas. Det är svårt att förstå att en miljöorganisation är så omedveten om denna realitet att man blundar för konsekvenser som skulle handikappa Europa i den globala miljödebatten samtidigt som man bidrar till ökade koldioxidutsläpp.
GUNNAR HÖKMARK (M)
Europaparlamentariker