Med David Cameron som ny premiärminister tar både brittisk och europeisk politik några nya steg. Den nya Labour som präglade Tony Blair och New Labour handlade i grunden om en uppgörelse med socialismen. Blair formade Labours politik utifrån den politiska plattform och verklighet som Margret Thatcher lämnade bakom sig, snarare än på den som Marx och Europas socialistiska ledare hade format.
Det var en anglosaxisk liberalism som under drygt ett decennium gav Labour makten och som krävde en ledare som förmådde visa att det sociala är en funktion av det liberala och marknadens förmåga att skapa välstånd och jobb. Där tidigare Labourledare talat om socialism och stat talade Blair och frihet och samhälle. Och det var den agendan som formade partiets politiska profil även om dess instinkter allt mer kom att ge prioritet åt ökade offentliga utgifter snarare än sänkta skatter.
Men det krävdes en Blair som satte denna agenda som var en slags mutant av socialistisk politik, och han satte den ofta tydligare än sina konservativa motståndare. Den bäste partiledare som vi aldrig haft som en moderat och liberal konservativ kollega uttryckte för mig när Blair under det brittiska ordförandeskapet hade vunnit parlamentets ledamöter för sin agenda de kommande sex månaderna.
Med Blair var också engelsk utrikespolitik förankrad i det transatlantiska liksom i det europeiska, mer i det förra än det senare. Det kom att prägla Storbritanniens hållning i konflikterna världen över, och inte minst utan allra mest tydligast i Irakfrågan. Men samma gemensamma förhållningssätt att värna frihetens krafter mot diktaturer av olika slag kom också till uttryck i synen på hur länderna i Central- och Östeuropas skulle ges stöd för sina marknadsekonomiska och frihetsinriktade reformer. Det gällde också synen på Storbritanniens och Europas ansvar och roll i Mellersta Östern, Afghanistan och när det gällde EU-utvidgningen.
När Blair avgick hade han dominerat brittisk politik som ingen annan. Och efter honom kom inget motsvarande. Brown fullföljde en New Labours politik men med gamla förtecken och utan förmågan att ge vitalitet åt nya tankar om ansvar och frihet. Så New Labour var mer Tony Blair än ett politiskt parti. Efter Blair blev det mer ett politiskt parti än en partiledare som formade politiken.
Nu kommer en ny och kanske i partipolitiska begrepp mer normal tid. Conservatives kommer i sin tradition värna om en sund ekonomi och öppenhet för förnyelse på ett annat sätt än Labour som även under Blair slog vakt om de gamla välfärdsstrukturerna.
Likt alla brittiska ledare kommer Cameron värna om och vilja lyfta fram den särskilda transatlantiska länken men kommer inte kunna leverera samma brittiska stöd som Blair kunde. I gengäld kommer den nya regeringen tvingas vara mycket mer EU-orienterad än vad man skulle kunna tro. Dels därför att man är i koalition med Liberaldemokraterna som är det mest Europavänliga partiet i Storbritannien, dels därför att frågorna om finansiell stabilitet och nya finansmarknadsregler kommer tvinga Cameron att arbeta med allianser inom EU. Ett USA som kommer vara mer upptaget med sig självt och sina underskott och med en ny global ekonomisk världskarta kommer också tvinga Cameron att söka sina allierade där vi alla finns, i Europa, snarare än över Atlanten där intresset kommer vara mer delat.
Det vi nu kommer se är att Europa har fått en ny regering som ser växande underskott som ett hot mot tillväxt och välfärd. Det kommer bidra till ett ekonomiskt vitalare EU där förnyelseagendan kommer bli mer inriktad på konkurrenskraft och innovationer än på försvaret av gamla strukturer. I socialdemokratins Europa ser vi i dag de stora underskotten, så även i Storbritannien. Med en socialdemokratisk regering mindre har Europa och EU blivit blåare. Vilket resultatet det ger kommer bero på med vilken kraft Conservatives förmår angripa det budgetunderskott de fått ärva.