Hoppa till innehåll

Sluta krypskyttet mot friskolorna

  • av

Det tillhör den svenska skoldebattens svagheter att den har blivit föremål för kulturkrigets
symbolik när det gäller friskolor istället för den sakliga debatten om hur vi utvecklar inte bara
kvaliteten i den svenska skolan utan också dess förmåga att ta tillvara varje enskild elevs
förutsättningar.

Samtidigt som mer än 15% av landets elever drabbas av en utbildning som inte ger dem gymnasiekompetens går än fler av dem i skolor som inte ger dem den stabilitet och ordning
som krävs för att utvecklas och kunna lära sig det som de skulle kunna göra. Denna verklighet
ska ses mot en annan, nämligen att den svenska skolan som helhet har visat sig ge bättre och
bättre resultat genom att de reformer som genomfördes kring år 2010 nu ger genomslag.

Det är och borde av alla anses vara oacceptabelt att så många elever går i skolor som år efter
år misslyckas med att ge generation efter generation en bra start i livet och förutsättningar att
växa som människa. Ny pedagogik, nya kunskaper om hur vi som människor kan lära och nya
metoder för lärande borde driva utvecklingen istället för att ses som störande element.
De är mot denna bakgrund sorgligt att så stor del av skoldebatten siktar in sig på skolor som
överlag fungerar bra och som så många elever söker sig till snarare än på de skolor som
fungerar mindre bra eller dåligt och som elever söker sig ifrån. De fristående skolorna
fördöms på en gång som så dåliga att de inte borde få finnas samtidigt som de fördöms som så
bra att de skapar segregation och missgynnar dem som inte går där varför det krävs lottning.
Den betygsglidning som finns mellan alla svenska skolor projiceras bara på fristående skolor
trots att den är betydligt större mellan skolor i städer och på landsorten, mellan offentliga
skolor och mellan fristående skolor.

Det finns med självklarhet bra och dåliga fristående skolor av samma uppenbara skäl som det
finns bra eller dåliga offentliga skolor. I ett bra skolsystem ger man elever att välja de skolor
som ger dem en bättre skola. En rimlig utgångspunkt för en skolreform vore för det första att se till att skolinspektionen agerar mot skolor som inte uppfyller skollagen och läroplanen. En andra sådan vore att skolinspektionen får mandat att med kraft se till att skolor med dåliga resultat får ny ledning eller ny huvudman alternativt läggs ner. Ett sätt att skapa en bas för detta är nationella prov med extern rättning som en standard för betygssättning förenad med ett system för progressionsmått vilket innebär att de skolor som utvecklar sina elever bäst, oavsett från vilken nivå de startar, också erkänns för detta.

Ett obligatoriskt skolval ger alla elever en verklig möjlighet att välja den skola som passar
dem bäst samtidigt som de skolor som inte håller måttet förlorar elever, vilket de ska göra
eftersom de inte håller måttet. Ju fler bra skolor som kan växa och utvecklas desto bättre skola kommer fler elever att gå i. Därför är det dags att lämna de myterna om att aktiebolag är en slösaktig form som bedriver rovdrift på elever. Aktiebolag är en organisationsform som ställer krav på och möjliggör hög kvalitet och stabilitet förenat med tillväxt. Det finns faktiskt få journalister eller
ledarskribenter som påstår att de skriver sämre för att de jobbar i ett aktiebolag.
Stiftelseskolor har definitivt sina fördelar men öppnar inte upp för fler att kunna gå i den
skolan, eftersom de inte växer. Föreningsdrivna skolor är utomordentliga när de startar men
tenderar att inte överleva de första eldsjälarna.

En större öppenhet för ny inriktning av pedagogik, lärande och sammanhållning av skolor
leder till en snabbare utveckling av lärande. Skolor som lyckas dåligt med sina elever måste få
den stadga de behöver eller lämna ifrån sig eleverna till skolor som lyckas bättre. Vi bör inte
någon gång acceptera tesen om att det är eleverna som det är fel på när skolor inte lyckas.
Dåliga skolor, vare sig de är offentliga eller fristående, bör läggas ner medan bra skolor bör få
fler elever.

Den stora frågan vi i dag bör ställa oss är både hur vi kan utveckla de skolor som elever väljer
och söker sig till och hur vi kan se till att dåliga skolor blir bra skolor eller får lämna ifrån sig
elever till bra skolor. I den frågan finns en annan fråga, nämligen varför så många väljer bort
den skola man redan går i? Där finns just svaret på varför friskolor måste finnas. Då öppnar vi
upp för skolor som utvecklar den bästa pedagogiken, där ordning och reda råder tillsammans
med kunskapsglädje och respekt för varje elevs individuella behov.


Gunnar Hökmark, ordförande i Valfrihetskommissionen, och tidigare Europaparlamentariker.