När socialdemokraterna nu inte drar sig för att dyrka upp det svenska budgetramverket, för att på det viset komma åt regeringens politik leder det tillbaka till 1970-talets slappa syn på betydelsen av regler och normer inom finanspolitiken. Då staplades utgifter på varandra utan tanke på helheten och idén om att institutionella ramverk skulle lägga band på offentliga utgifter och offentliga finanser betraktades närmast som odemokratisk.
Att S nu vill luckra upp reglerna och principerna för det svenska finanspolitiska ramverket, genom att med Sverigedemokraternas hjälp bryta igenom skyddet för budgetens helhet och bryta ut enskilda budgetposter är det i linje med hur Socialdemokraterna har hanterat krav på strikta nationella regelverk för budgetpolitiken inom hela EU. Konsekvent har de i Europaparlamentet motarbetat krav som skulle ge motsvarande effekt som den svenska budgetlagstiftningen.
”Konsekvent har de i Europaparlamentet motarbetat krav som skulle ge motsvarande effekt som den svenska budgetlagstiftningen.”
När vi under 2011 arbetade med att förstärka den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten, som just sätter gränserna för hur stora underskott och hur stor statsskuld medlemsstaterna får ha, motsatte sig den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet förslagen om att inskärpa mer av budgetdisciplin och långsiktighet i det nya ramverket. Istället lade de sin energi på att finna undantag som skulle göra det möjligt för länder med för stora underskott att fortsätta med för stora underskott och ytterligare bygga på sin för stora skuldbörda. I ett Europa som föröds av stora underskott är det en politik som riktar sig rakt mot stabilitet och välfärd. Det var som om finanskrisen aldrig inträffat.
De svenska Socialdemokraternas agerande i denna process var allt annat än imponerande. När vi i juni 2011en första gång röstade om den uppdaterade stabilitetspakten, med krav på nationell budgetlagstiftning som klargör hur offentliga utgifter hålls samman inom ramen för beslutade underskottsgränser så valde fyra av Socialdemokraternas fem Europaparlamentariker att avstå. De ville inte stödja tydliga krav på budgetlagstiftning för balans i de offentliga finanserna. Med knapp marginal, i vissa fall bara 15 av totalt 662 röstande ledamöter, lyckades de borgerliga partierna ändå få igenom förslagen. När de fick en ny chans att visa ansvar vid den slutliga voteringen i september förmådde sig dock Marita Ulvskog och Anna Hedh inte till annat än att på nytt avstå vid fem av sex voteringar.
Att på hemmaplan gå emot riksdagsordningen och det finanspolitiska ramverket för att vinna kortsiktiga politiska poänger och att i EU-sammanhang, mitt under brinnande skuldkris, ställa sig likgiltig inför valet mellan fortsatt budgetnonchalans och ett stabilt ramverk för framtiden är farligt. Så byggs vägen till stora underskott och förlorad kontroll över de offentliga finanserna.
Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet och vice ordförande för dess största partigrupp, EPP