De senaste månaderna har då och då frågan om eurons framtid dykt upp mer eller mindre till debatt. Bara det faktum att frågan kommer upp säger något om den kris som många länder befinner sig i. Men detta gäller kanske just nu i än högre grad den amerikanska ekonomin.
Blotta det faktum att världens största demokrati kan komma att ställa in sina betalningar nästa vecka borde anses vara befängd. Konsekvenserna för den globala ekonomin blir stora men självfallet också för internationell ekonomi. Det är som om framförallt republikanerna i den amerikanska kongressen vill att USA självmant ska abdikera från sin ledande position.
Det politiska tillkortakommandet i USA har många motsvarigheter världen över. Och de hänger inte samman med valutor. Greklands utveckling mot försvagad konkurrenskraft och brist på reformer är det tydligaste exemplet. Italiens rullande skuldberg ett annat. Portugal och Spanien. Att skylla dessa problem på euron är att blunda för det politiska ansvaret vilket är stort eftersom problemen inte är plötsliga utan har växt fram under mycket lång tid.
Euron kommer inte vara starkare än den europeiska ekonomin. Men heller inte svagare. Den europeiska ekonomin hade inte varit starkare utan euron. Då hade vi haft galloperande devalveringar och inflation. Greklands konkurrenskraft hade inte blivit bättre genom snabbt växande skulder och ett underskott som man försökte lösa genom att devalvera ännu mer, samtidigt som andra länder också devalverade. Ett valutakrig i Europa hade undergrävt Europas konkurrenskraft för mycket lång tid framöver.
Det vi ser däremot är det uppenbara. Slarvig budgetpolitik leder till underminerade statsfinanser och vikande konkurrenskraft. Den läxan är viktigare än att försöka lägga skulden på en valuta istället för de politiska ledare som har ett ansvar.