Plötsligt har det blivit en självklarhet att den svenska äldreomsorgen är dålig. Det faktum att pandemin har trängt in bland de äldsta och sköraste, oftast redan under hård press av sjukdom och svaghet, sägs vara ett uttryck för att den svenska äldreomsorgen är eftersatt. Jag håller inte med.
Självfallet kan vi alla ha olika erfarenheter av äldreomsorgen utifrån personliga upplevelser kring de svåra stunder som mött och möter våra äldre men att förkasta den som nu görs, för att frita andra från ansvaret från en pandemis verkningar, är vare sig konstruktivt för den svenska äldreomsorgen eller hederligt mot dem som arbetar där.
I grunden finns en missuppfattning om vad äldreboenden i dag är. Där bor de som inte klarar sig hemma trots omfattande hemtjänst. De som behöver vård och omsorg dygnet runt. Det är något annat än bilden av den gamla tidens ålderdomshem som i praktiken var ett långvarigt seniorboende.
Min uppfattning om den svenska äldreomsorgen när det gäller denna svåra uppgift är att den präglas av människor som gör sitt yttersta för att ta hand om gamla och sköra. Det finns självfallet undantag som inte är så bra och tyvärr ibland dåliga. I många fall är det kommunala verksamheter som brister, bland annat för att de är i majoritet men också för att de även när de brister i kvalitet kan överleva med hjälp av skattemedel.
Så vänsterns favoritförklaring; att döma ut den svenska äldreomsorgen på grund av privatiseringar för att därmed skylla spridningen av corona bland äldre på privata aktörer, är inget annat än ett uttryck för den ständiga viljan att skylla allt ont på kapitalismen.
Det är mer politiskt korrekt att skylla på privata aktörer än på januari-regeringens brist på agerande och den nationella bristen på regler och rekommendationer. Att det var privatiseringarna som gjorde att en global pandemi trängde in på svenska äldreboenden känns bekvämt för dem som annars står där med sitt ansvar för att bemöta en pandemi. Så blir enögdheten till enfald.
Mer svårförklarat mot den bakgrunden är att överdödligheten inom äldreboenden tvärtom är högre i de kommunala verksamheterna än i de privata, med små men likväl tydliga marginaler, tvärtemot vänsterfördomen.
Detta å sin sida förändrar emellertid inte att den svenska äldreomsorgen oavsett privat eller offentlig ger en bra omsorg till dem som är så svaga att de inte längre klarar sig själva. Att det varierar mellan de som är bättre och de som är sämre förändrar inte bilden i det stora hela.
Äldreomsorgen kan inte anses eftersatt bara för att de ansvariga statliga myndigheterna inte gett tydliga besked och att statliga beredskapslager var avvecklade sedan 20 år tillbaka.
De som arbetar inom äldreomsorgen ska vara bra på att ta hand om utsatta människor som behöver omsorg, inte veta bättre än statliga myndigheter hur globala pandemier slår mot äldre, framförallt inte när experterna själva präglas av ovisshet om pandemins skeende och osäkerhet om hur den ska mötas.
Förmågan att möta en global pandemi handlar om nationella myndigheters förmåga. Att skylla på de anställda och på lokala äldreboenden för att låta regering och myndigheter gå fria från ansvar är billigt och dåligt ledarskap. De ska bokstavligen och bildligen hålla våra äldsta och svagaste i handen, inte vara epidemiologer.
Så sluta skyll på dem som gör sitt jobb för våra äldre och kräv ansvar av dem som har till uppgift att ge besked, fatta beslut och vara tydliga i att leda landet under en global pandemi och samhällskris.