Det är inte en enklare situation som nu präglar den europeiska ekonomin, jämfört med mitten av sommaren. Tvärtom dras nu även Italien ner i en misstro som landet själv har bidragit till samtidigt som det visar sig att Grekland inte har fått fart eller genomslag på sina reformer. Och gårdagens bakslag för CDU i Tyskland kommer inte öka viljan att bistå med ständigt nya garantier för att täcka finansieringen av ständigt växande skulder.
Det är nu mer än något annat en misstro mot politikens förmåga att spara och skapa tillväxt vi ser. Det är relativt lätt att göra något åt det. Nämligen genom att besluta om reformer som ger tillväxt istället för att låta all debatt och all energi handla om ännu större garantier för ännu större lån. Den uppgiften kommer bara bli svårare samtidigt som misstron växer mot ekonomier som inte visar att de kan fatta de beslut som krävs.
Den kommande veckan kommer för min del handla om just denna diskussion, med företrädare för kommissionen och inom den egna partigruppen. En fråga som vi förhoppningsvis kommer föra i hamn är den nya stabilitetspakten, om den franska regeringen med flera kan ge med sig i sitt motstånd mot automatik i paktens beslut om sanktioner. Och så blir det i slutet av veckan möten i Polen och diskussioner om hur vi ska ge grannskapspolitiken gentemot länderna i östra Europa ett innehåll.