[BILD1]Tidningen Economist diskuterade i sitt förra nummer frågan om de mörka skuggor som lägger sig över Central- och Östeuropa:
So here is one striking fact. Not a single country of the EU-8 has a strong reformist government. Minority or caretaker governments run the Czech Republic, Poland and Lithuania. Estonia and Slovenia have administrations that are stable but do little. In Slovakia, a new coalition government unites the sleaziest and nastiest parties in the country. Hungary’s government is wobbling after the prime minister admitted systematic lying.
Och man fortsätter att resonera om hur populism, nationalism och kortsiktiga politiska partiintressen tar över det politiska ansvaret som tidigare politiska ledare har tagit:
”In the past three months, the politics of central Europe have turned turbulent. The biggest failure has been in Poland, the most important ex-communist country in the EU. The main governing party, Law and Justice, has ruled for 11 months in a series of shaky coalitions.”
[BILD2]Lägger man till detta, som Economist också gör i en annan artikel, Rysslands destruktiva bidrag till utvecklingen i sina grannländer och tidigare allierade i Warszawapakten är bilden självfallet bekymmersam.
Men den kan vändas åt andra hållet. Det som förenar de flesta av dessa länder är att de har en mycket hög ekonomisk tillväxt och ett stort nettoinflöde av investeringar.
Den instabilitet eller tillbakagång i reformpolitiken, för övrigt hyllad av socialdemokratiska ledarskribenter i Sverige, som dessa länder visar understryker faktiskt också att de under de senaste 15 åren har kunnat ta sig igenom väsentligt mycket större problem, tack vare perspektivet av Europasamarbetet. Och nu när en del av dem, inte alla, är i en period av politisk tillbakagång eller stillastående innebär medlemskapet i EU att de har stabila demokratiska institutioner, öppna marknadsekonomier och en ekonomisk reformprocess som också omfattar alla andra medlemsländer i EU, från tjänstedirektivet till energipolitik. Och det påverkar också de nya länder som nu träder fram som kandidatera till EU-medlemskap när de lämnar sin gamla historia bakom sig.
Det var aldrig självklart att nyblivna demokratier och tidigare planekonomier skulle ha den stabila utveckling som de har haft. Det vi nu ser är de påfrestningar som de har stått inför under hela denna period men klarat samtidigt som vi också har sett den stabiliserande verkan EU har haft och har för länder i utveckling. Utan EU hade inte bara situationen nu sett värre ut, vi hade sett värre situationer växa fram och utvecklas långt tidigare.