Hoppa till innehåll

Skilda valutor försvårar för marknadsekonomin – inlägg i SvD

Med den gemensamma valutan ökar öppenheten och konkurrensen i den europeiska ekonomin. Det var mot denna bakgrund som jag ställde frågan hur man kan förena en marknadsliberal hållning med ett nej till euron. Birgitta Swedenborgs svar på denna fråga gör det inte enklare att förstå eftersom hon förlorar sig i ett konjunkturpolitiskt resonemang som bortser från de långsiktiga konsekvenserna av skilda valutor när det gäller konkurrens och tillväxt.

För det första så utgår Swedenborg från Milton Friedmans syn på flytande växelkurser. Men detta är ett svar på en annan fråga än om Sverige skall ta del i ett existerande gemensamt valutasamarbete, som för övrigt har en rörlig växelkurs gentemot andra valutor.

För det andra så hävdar hon att Sverige har klarat av att hålla en låg inflation under de senaste tio åren tack vare en flytande växelkurs. Men hon glömmer att den svenska inflationspolitiken har sin grund i det gemensamma valutasamarbetet som inbegriper både en självständig riksbank och de konvergenskriterier som har lett till bättre budgetdisciplin och lägre inflation i hela EU. Det är detta gemensamma ramverk som hon nu vill svenska folket skall rösta nej till. Det kommer att lämna fältet öppet för dem som vill riva upp dagens budgetregler, se bara vänsterpartiets utspel om större underskott häromdagen.

Till råga på allt tycks Swedenborg glömma att euron under sin tid, liksom kronan, har haft låg inflation vilket bland annat tar sig uttryck i lägre räntor än i Sverige.
För det tredje menar Swedenborg att jag inte förstått dagens penningpolitiska regim när jag hävdar att en egen valuta i praktiken används som skydd mot internationell konkurrens och därmed urholkar marknadsekonomins dynamiska krafter.

Problemet för henne är att det inte är den penningpolitiska regimen vi talar om utan nejsidans argument att en egen valuta ger en möjlighet att möta svåra ekonomiska utmaningar genom att kronan sjunker i värde. Det är inte bara ett teoretiskt argument utan i allra högsta grad Sveriges moderna ekonomiska historia som nej-sidan vill upprepa. Istället för att återställa konkurrenskraften genom reformer vill man använda kronkursen som en ”pysventil” som döljer problemen. Under tre decennier har vi med den politiken förvandlats från ett av världens rikaste till ett genomsnittsland i EU, fattigast i Norden Att bortse från detta och troskyldigt hävda att det är tack vare vi har en egen valuta som vi kan hålla nere inflationen borde inte räcka som argument för att rösta nej, åtminstone inte om man ser på euroområdet med dess lägre räntor och dess inflationsmål.

Swedenborg verkar ha förlorat både synen på marknadsekonomin och tillväxtperspektivet när hon funderat på den konjunkturpolitiska tjusningen med en egen valuta. Frågan jag ställde förblir därmed obesvarad.
Gunnar Hökmark