En skattepolitik bortom regeringarnas och de nationella nationella parlamentens kontroll underminerar skattebasen samtidigt som den leder till en annan prioritering av offentliga utgifter.
Svenska folkets rätt att sig själva beskatta är en grundläggande utgångspunkt för den svenska grundlagen och för svensk suveränitet. Lika självklart är vi en del av den gemenskap och legala union som den Europeiska unionen är. Båda sakerna är förenliga eftersom EU inte har rätt att besluta om skattefrågor. Det är en fråga som medlemsstaterna själva styr över. Det är en självklarhet eftersom skatterna måste vara en avspegling av de offentliga utgifterna och den egna budgetpolitiken.
Det är bara så regeringar och nationella parlament kan ta det fulla ansvaret för de offentliga finansernas stabilitet. Prioriteringen av offentliga utgifter måste matchas med prioriteringen av skatter för att bidra till både ekonomisk tillväxt och en finansiering av utgifterna. En skattepolitik bortom nationella regeringars kontroll underminerar skattebasen samtidigt som den leder till en annan prioritering av offentliga utgifter. Därför är skattepolitiken en nationell kompetens och därför bör den förbli det.
Ändå finns det i Europaparlamentet och i EU-kommissionen ett starkt stöd för att göra skattepolitiken till en EU-kompetens eftersom man på så vis tror sig kunna finansiera fler utgifter även om det sker på medlemsstaternas bekostnad. Det är bra att finansminister Magdalena Andersson (S) med kraft klargjorde att Sverige inte stöder att kommissionen tar initiativ till att upphäva enhällighet i rådet under åberopande av konkurrenspolitiska skäl.
Däremot är det beklagligt när delar av regeringens egna partier röstade emot Anderssons linje när vi i Europaparlamentet beslutade om kamp mot skatteflykt, som det finns en stor enighet om, men där det också fördes in förslag om att göra skattepolitik till EU-kompetens.
I slutomröstningen när hela rapporten skulle antas, röstade halva S-gruppen liksom samtliga MP-ledamöter för en politik som innebär att kommissionen uppmanas att utnyttja möjligheten att upphäva kravet på enhällighet under åberopande av konkurrensskäl, som avser helt andra fall. Rapporten ställde också krav på att enhällighetskravet som sådant ska tas bort.
Det handlar om en maktförskjutning som underminerar den maktbalans som finns och som inte har stöd i fördraget. En förändring av fördraget kräver enhällighet mellan medlemsstaterna, men i praktiken är det viktigt att flera medlemsstater står fast för att inte ett enskilt land ska vika sig inför trycket. Majoriteten gav ett ökat tryck på dem som är emot och stödde kommissionen i sin vilja att ändra fördraget.
Så därför måste frågan ställas till Magdalena Andersson när sex av åtta av regeringsunderlagets ledamöter röstar mot finansministern: vilken är regeringens politik? Och hur ska regeringen, om den står fast vid Magdalena Anderssons uppfattning se till att den hävdas gentemot dem som vill underminera den svenska riksdagens ställning?