Försvarsberedningars rapporter är som skrivna i vattnet om det inte finns en finansiering som motsvarar deras innehåll. Vid 2004 års försvarsberedning fanns en tro på att den eviga freden vuxit fram, något som jag reserverade mig emot med anledning av utvecklingen i Ryssland och även det ohistoriska synsättet att väpnade angrepp kunde uteslutas för överskådlig framtid.
Likväl var beredningens innehåll rimligt och balanserat med syfte på en fortsatt insatsberedskap både här hemma och internationellt. Det smulades sönder när Göran Persson bara ryckte undan 3 miljarder kronor och öppnade för fortsatta nedskärningar. Beredningens förslag blev omöjliga att genomföra och balansera. Istället blev det förhandlingar mellan de partier som normalt sluter försvarsöverenskommelser. Tanken på att försvaret ens i den situationen skulle avgöras av Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller som i dag Sd, fanns inte.
Efter årtionden av försvarsberedningar som har underskattat verkligheten men likväl fått se sina förslag underfinansierade har Sverige nu underminerat den egna försvarsförmågan så långt att vi skapar en instabilitet och osäkerhet kring Östersjön.
Det får sägas vara ett magplask i Stefan Löfvens egna brunmålningssmet att han nu formar försvars- och säkerhetspolitik med de partier som antingen inte ser något hot från Ryssland, anser att det svenska försvaret provocerar Ryssland, ser Putin som en stark man, som menar att det är USA, EU och Nato som hotar freden eller som menar att det territoriella försvaret står i motsats till vår säkerhet.
Det är unikt för Europa att försvars- och säkerhetspolitik formas så. Det är en signal om att vi inte tar verkligheten på allvar. De krafter som är ett hot mot vårt samhälles öppenhet och demokrati formar nu försvaret av vårt land. Det är skamligt. Och det leder till ett fortsatt svagt försvar.