Vi befinner oss i en tid när Sverige borde verka för ett starkare EU genom maktbalans,
respekt för medlemsstaternas kompetens och fokus på de gemensamma frågorna.
Men samtidigt har statsminister Stefan Löfven (S) öppnat upp för en utveckling där EU reglerar arbetsmarknad, sociala frågor och familjepolitik. Nu behöver
vi bestämma vilken väg vi vill ta framåt inom den europeiska unionen.
Gång på gång har Socialdemokraterna hävdat att deras och EU-kommissionens initiativ om en ”Europeisk pelare för sociala rättigheter” inte innebär att de vill flytta makt över svensk arbetsmarknadspolitik, familjepolitik och socialpolitik till Bryssel. Den 24 maj skrev Marita Ulvskog i tidningen Arbetet: ”Tvärtemot vad kritikerna vill låta påskina handlar det inte om att överföra mer makt och inflytande till Bryssel.” Den 27 april skrev Ulvskog i Göteborgs- Posten: ”Men tvärtemot vad Hökmark vill låta påskina handlar
kommissionens idéskiss inte om några tvingande Brysseldekret.”
Den 23 januari slog arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) fast att ”vi vill inte se en ökad europeisk lagstiftning” (TT) och den 8 mars slog statsminister Stefan Löfven själv fast att alliansens subsidiaritetsinvändning mot den sociala pelaren ligger
i linje med regeringens egna invändningar.
Men det står klart att det socialdemokratiska förslaget leder till lagstiftning och tvång. Redan i samband med förslaget om den sociala pelaren lade EU-kommissionen ett förslag om föräldraledighet – som Socialdemokraterna välkomnade – som skulle tvinga fram förändringar i den svenska lagstiftningen. I januari röstade socialdemokraterna i Europaparlamentet för en lagstiftning för att tvinga på Europa en gemensam social och arbetsmarknadspolitik.
Senaste gången vi röstade i Europaparlamentet drev S igenom en rapport, av socialdemokraten Anna Hedh, som innehåller nya direkta krav på EU-lagstiftning om svensk arbetsmarknad och socialpolitik. I paragraf 19 kräver man en delad föräldraledighet och att rätten ”till föräldraledighet inte ska vara överförbar”. Det är en uppföljning av tidigare förslag om en ”mammaledighet” och om att nu på EU-nivå lagstifta om föräldraledighet och därmed förändra den svenska.
Paragraf 21 efterlyser lagstiftning för anställningsförhållanden där man genom EU-beslut vill reglera och begränsa visstidsanställningar och deltidsarbete. Det skulle slå hårt mot jobben och alldeles oavsett är det frågor som ska avgöras i Sveriges riksdag.
Paragraf 32 kräver EU-lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser trots att det inte är EU som ska besluta över svenska företags styrelser.
I paragraf 62 ville Socialdemokraterna ta steget fullt ut och krävde att EU-kommissionen skulle lägga fram ett förslag till lagstiftning för arbetsförhållanden inom EU. Det innebär en nedmontering av den svenska modellen till förmån för en europeisk kompromisslösning. Svenska S röstade för, men Europaparlamentet emot.
Det är svårt att se någon logik i deras agerande. Samtidigt som S hävdar att de inte vill att EU ska lagstifta om svensk arbetsmarknad har Stefan Löfven etablerat sig som en ledande kraft för att denna centralisering. Samtidigt går alltså Socialdemokraterna i parlamentet i täten för de lagstiftningsförslag som man säger sig vara emot.