Efter andra världskriget sa man att det aldrig fick hända igen. Och så var vi i decennier tysta inför när det hände igen under det sovjetiska förtrycket. En ursäkt för att vi inte gjorde något, som inte ursäktar att vi inte sa så mycket, var det kalla kriget och terrorbalansen.
Och så föll Sovjetunionen, järnridån och muren och vi lämnade det kalla kriget bakom oss för något nytt, samtidigt som vi sa att det aldrig fick hända igen. Och så kom krigen på Balkan. Massakern i Srebrenica har kommit att bli en symbol för den maktlöshet som präglade Europa inför den ondska som fick fritt spelrum och som ledde till att tusentals och åter tusentals människor mördades. Det var först när USA grep in som muslimer kunde skyddas från de massakrer som anställdes av serber och kroater. Så då sa vi att det får inte hända igen.
Sedan hände det igen. Nu i Rwanda. Små och begränsade FN-trupper på platsen varnade för att ett folkmord skulle kunna utvecklas. Men världssamfundet saknade politisk kraft och tillräcklig militär förmåga för att vilja gripa in. Inom loppet av 90 dagar mördades nära en miljon människor i ett folkmord i vår tid. Det ledde till att FN tillsatte en särskild kommission som bland annat kom fram till att detta får inte hända igen.
Och då fortsatte krisen på Balkan i Kosovo med etniska rensningar och nya massgravar och en omvärld som väntade ända tills bombningar från luften markerade att Västvärlden inte accepterade mord och massakrer. Men några trupper på marken som kunde förhindra folkfördrivningen och nya massakrer hade vi inte. Men i Europa formades en politisk vilja att detta inte skulle kunna hända igen.
Det har det visserligen gjort. I Kongo och i Liberia, för att ta två länder på den afrikanska kontinenten som exempel. Där görs det något nu långt efter att massakrerna har slitit sönder samhällen och begrepp om mänsklig värdighet, efter att situationen har stabiliserats. Där görs det något nu, liksom i Afghanistan men alltför lite om vi ser till behoven även i dessa länder.
Men likväl har allt detta i Europa format en politisk vilja att utveckla en militär förmåga att hantera kriser och konflikter. Det har nu tagit sig uttryck i den gemensamma europeiska säkerhetsstrategin. Den ställer krav på att EU mycket snabbt skall kunna sätta militära förband på marken för att kunna sätta hårt mot hårt i skyddet av människoliv och mänsklig värdighet.
Det är i detta perspektiv som försvarsmaktens underlag till försvarsbeslutet skall ses. Vi har i försvarsberedningens senaste rapporter nästan sida upp och sida ner i vår omvärldsanalys understrukit behovet av att det internationella samfundet i form av FN, EU eller Nato kan gripa in, hantera kriser och konflikter och tvinga fram fred där det behövs och att det behövs på många platser.
Vi har konstaterat att de militära resurser som EU har och de som Sverige har är alldeles för små i förhållande till uppgifterna och behoven. Sverige är redan i dag sämst i denna förmåga bland de nordiska länderna. Därför var vi helt eniga om att den svenska förmågan till internationella och gemensamma insatser, inom EU, Nato och FN, måste öka.
Detta har också Göran Persson skrivit under på när han var med och godkände den europeiska säkerhetsstrategin i december förra året. Och nu ställs inför försvarsbeslutet frågan på sin spets om vi är beredda att ta ett gemensamt ansvar för Europas och EU´s förmåga att hävda moral och fred.
Väljer Göran Persson att driva igenom de besparingar på försvaret som han plötsligt presenterade vid partiledardebatten kommer Sveriges förmåga till internationella insatser inte att öka utan att minska. Sverige kommer då att gå i täten för de länder som inte vill stärka den militära förmågan utan som väljer att låta andra göra det. Som så många gånger tidigare kommer vi hoppas på Nato och andra för att trygga den säkerhet som också är vår.
Liksom när det gäller frågan om den fria rörligheten blir Sverige då ett land som leder utvecklingen mot att ställa kortsiktiga nationella intressen mot de långsiktiga gemensamma intressena vi har.
Göran Persson måste välja. Antingen drar han ner ytterligare tre miljarder på försvaret, utöver de fem till sex miljarder som redan saknas, och då minskar den internationella förmågan. Eller så står han fast vid de krav som en enig försvarsberedning har ställt på en ökad internationell förmåga och som han själv har skrivit under på när han godkände den europeiska säkerhetsstrategin. Han kan inte göra både och. Och väljer han de fortsatta nerdragningarna väljer han att det som inte skulle få hända igen åtminstone för svensk del kan hända igen.
Gunnar Hökmark
Är moderaternas ledamot i Försvarsberedningen och ordförande i KU.