[BILD1]Tanken på att det moderna kunskapssamhällets allra mest kunskapsinriktade sektor ska organiseras kring nio regionkommuner istället för dagens över 20 landsting är ingen särskild modern idé. Men det är ändå den tanken som präglar presentationen av Ansvarsutredningens betänkande i morgon, en dag i det tjugoförsta århundradet.
Den bygger på den mycket gamla tanken att det är genom den geografiska indelningen som den offentliga strukturen ska organisera välfärdens tjänster. Så därför erbjuds äldreomsorg inom ramen för kommuner, liksom barnomsorg och skola.
Det är bara det att människors liv och vardag inte följer vare sig kommuners eller landstings gränser. Och en modern tjänsteverksamhet följer inte kommuners och landstings gränser heller.
Det kanske allra tydligaste exemplet på detta är att just skola, sjukvård och barnomsorg tenderar att vara de frågor om offentlig verksamhet som mest präglar den nationella politiska debatten. För den offentliga strukturens företrädare är självfallet den offentliga strukturen avgörande, vilket leder till att vi nu ser landshövdingar av alla de slag debattera hur länen i framtiden ska se ut. Anders Björck skriver i denna egenskap i dag en artikel som jag håller med om, men till vilken jag vill tillägga är att än mer viktig än frågan om hur länen ska se ut i framtiden är hur vi ska erbjuda sjukvård och hur statliga verksamheter ska fungera regionalt.
Modern sjukvård inrymmer i sig så många olika avancerade verksamheter som kräver europeisk, nationell och varierande regionala sammanhang, förutom de rent lokala, att blotta tanken på att göra en indelning som bygger på Axel Oxenstiernas analys men som minskar antalet är verklighetsfrånvänd, om man ser det ur sjukvårdens och patienternas perspektiv. En gång i tiden var avstånden avgörande, då formade Oxenstierna den svenska förvaltningsstrukturen. Fyrahundra år senare anpassas den genom att minskas till en tredjedel. Oxenstierna hade mer rätt på sin tid än Svegfors i vår.