I debatten om hur Sverige ska agera mot NordStream II finns en del avgörande missuppfattningar om den rättsliga grunden för oss. Den avgörande missuppfattningen ligger i att många debattörer och kommentatorer ser det som att Sverige fortsatt är en sak och EU något helt annat. Därför konstaterar de att Sverige som enskild nation inte har mycket att invända mot projektet förutom synpunkter på det miljömässiga i dragningen.
Det bortser från att vi är en del av EU-rätten och att EU-rätten när det gäller konkurrens och energimarknader är mycket tydlig. Gazprom har en monopolliknande ställning som redan i dag undersöks. NordStream II bryter mot det tredje energimarknadspaketet som föreskriver separation mellan producent och distributör. Jag var själv ansvarig i EPP-gruppen för elmarknadsdelen som är av samma slag som gasmarknadslagstiftningen.
Det innebär att Sverige har inte bara att agera med svensk eller internationell rätt som bas. EU-rätten ger oss en plattform för att agera och tillsammans med de nordiska och baltiska länderna driva fram ett ställningstagande som inte gör ett undantag för Gazprom.
Till dem som säger att vi inget kan göra – här hade jag tidigare en felaktig och orättvis släng mot Margot Wallström, som faktiskt i riksdagen sa att vi ska verka inom EU och med andra för att driva fram en stram tillämpning av EU-rätt -vill jag gärna meddela att Sverige är ett av EU´s medlemsländer, sedan 1995, och att vi är en del av det som refereras till som något främmande och avlägset EU. EU-rätten är en del av svensk rätt och ger Sverige betydande möjligheter att agera inom EU i denna fråga. EU är inget främmande frikopplat från sina medlemmar utan EU består av och är sina medlemmar. Det finns inget skäl att smita ifrån ansvaret och tro att vi inte kan göra något. Det är fel.