Viljan att utföra demonstrationer på det territorium som ett land kontrollerar är proportionell mot det förtroende man har för landets rättstat och tolerans. Så finns det väldigt få utländska medborgare som i Iran väljer att demonstrera mot regimen. Motsvarande gäller Kina, Saudiarabien, Syrien eller Jordanien, för att ta några exempel. Man bryter hellre mot de lagar som finns i rättstater än i de som finns i diktaturer. Ju brutalare regim desto färre politiska manifestationer. I en demokrati förväntar man sig att bli frisläppt omgående, om man inte rent av förväntar sig att man utan ingripande ska kunna genomföra en manifestation i strid med landets lagar och regler.
Detta teorem stämmer in vad gäller demonstrationer mot den politiska makten eller mot den politik som förs bland annat i Sverige, Tyskland eller i USA. Det är däremot väldigt få som väljer att demonstrera för kvinnors rätt i Afghanistan. Demonstrationer i Moskva börjar nu leda till ett mycket högt personligt pris liksom sedan lång tid tillbaka i Vitryssland. I vissa länder går det överhuvudtaget inte att genomföra demonstrationer. Man gör det till exempel ogärna mot sharialagstiftning i Gaza. I andra länder vet man att man kan man bryta mot lagar och ändå komma undan rätt bra. Detta teorem stämmer även in på Ship to Gaza.
Det är inte onaturligt att det är så. Och den politiska opinionsbildningen bygger på att det finns olika uppfattningar. Man kan ha olika uppfattningar om politiken som förs av ett land som är hotat av diktaturer som vill utplåna det. Men just därför är det intressant att notera att det i praktiken finns ett rätt brett samförstånd om var man föredrar att utföra politiska manifestationer. Ship to Gaza har på ett subtilt sätt visat vilket land man litar mest på när det gäller att demonstrera. Det är faktiskt ett omedvetet tungt inlägg i debatten om Mellersta Österns demokratier och diktaturer.