En svensk låt med engelsk text med en svensk sångerska uppvuxen i Sverige med berbiska rötter vann Eurovisionsschlagerfestivalen som hölls i Baku på grund av att Azerbadjan förra året vann med en låt skriven av svenskar som liksom de flesta andra låtar då och nu var med engelsk text.
Något säger detta om Europa och vad som är Europa. Impulser, gemensam smak, öppenheten för det andra och annorlunda som slår över gränser och vinner grannar, och grannars grannar, intresset och tillgängligheten för det andra. . Poängen är att azerbadjaner inte bara är azerbadjaner och bara just det, norrmän inte bara norrmän, samma för italienare, engelsmän och tyskar, liksom att svenskar inte bara är svenskar utan allihop öppna för det som sträcker sig över våra gränser och som når oss alla.
En seger är inte nationalromantikens triumf, eller nationalismens. Snarare den kulturella förmågans.
När Sverigedemokrater tydligen menar att det svenska bidraget inte var riktigt svenskt får de mycket som är svårt att förhålla sig till. Hur var det med de andra låtarna från flera andra länder som också var skrivna av svenskar? Är det en osvenskhet som leder till att svenska låtskrivare och producenter uppenbarligen är så framstående att de tävlar och vinner i flera olika länder? Och brister dessa länders bidrag i nationell styrka? Och är det en osvenskhet att en svensk låt vinner med engelsk text och en artist som har berbisk bakgrund? Och hur var det med Waterloo?
”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt” skrev Esaias Tegnér. Kultur och kulturell utveckling handlar om förmågan att ta emot, utveckla och sprida kunskap, tankar, idéer och kreativitet, eller musik.
De som inte lär sig något av andra, som inte är öppna för det nya eller för de andra, som inte tar emot intryck eller inspireras av något för dem annorlunda därför att de inte vill, är rädda för det eller föraktar det får leva med blott det fosterländska, utan nya tankar eller annorlunda toner att utveckla. Så blir barbariet en utveckling av inskränktheten och intoleransen.
Och vår förmåga att utvecklas och bli bättre hänger samman med vår förmåga att ta vara på det nya, det andra och det som kan inspirera just eftersom det inte är bara det gamla. Det gäller inte bara musiken eller kulturen utan lika mycket ekonomin, företagandet, innovationerna som välfärden. Rädslan för friskolorna, alternativen inom äldreomsorgen, sjukvården, konkurrensen, öppenheten. Blott monopolen fosterländska är. Att vi ska göra som vi gjort, att vi hyllar hur det var snarare än hur det kan bli.
De som misstror det nya och det annorlunda blir snabbt det förgångnas upprepning. Det är inte bara Sverigedemokrater som borde lära sig av hur man i sin iver att vara fosterländska inte vågar utveckla fosterlandet. Vad som är rätt låt vet vi inte förrän den vunnit. Det gäller inte bara musik.