För Europas och Sveriges del kommer konsekvenserna av finanskrisen att avgöras om vi möter den med öppenhet, fri rörlighet och innovationer eller genom statsstöd och protektionism. I det första fallet kommer vi även i framtiden att kunna vara ledande i den globala ekonomiska utvecklingen, i det andra fallet kommer andra länders innovationer och företagande att dominera.
Protektionism fördjupar problemen genom att motverka fri handel, nya investeringar och därmed ekonomisk utveckling. Inte bara de nya medlemsstaterna i EU och de framväxande ekonomierna i andra världsdelar skulle drabbas, utan också vår egen handel och vårt välstånd.
Protektionismen tar sig många uttryck. När de nya medlemsländerna från Central- och Östeuropa kom till EU ville den svenska socialdemokratin definiera deras medborgare som sociala turister och möta dem med nya hinder på den svenska arbetsmarknaden. Som tur var misslyckades de i Sverige.
Europaparlamentets socialistgrupp ville nyligen driva igenom ett krav på att ändra det så kallade utstationeringsdirektivet som gjort det möjligt för mer än en miljon medborgare att arbeta i ett annat land inom EU. Den svenska socialdemokraten Jan Andersson drev kravet att det skulle rivas upp men lyckades inte få igenom det.
Den franske presidenten försökte samtidigt i Parlamentet vinna gehör för att medlemsstaterna ska få göra undantag från konkurrensreglerna för att rädda gammal industri. Han pläderade för att varje land skulle sätta upp statsfonder för att hindra utländska investeringar i europeiska företag.
Går man från kraven på en öppen konkurrens får man investeringar som står på politiska grunder och inte på marknadsmässiga.
Finanskrisen sattes igång av de amerikanska statliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fanny Mae, som av politiska skäl lånade ut till låntagare utan kreditvärdighet. Bubblan blåstes upp ytterligare av räntor som av politiska skäl hölls konstlat låga. I ivern att visa handlingskraft riskerar vi liknande misstag genom regeringsingripanden som slår undan fötterna för de konkurrenskraftiga företagen.
Det är nu särskilt viktigt att konkurrenslagstiftningen följs eftersom man annars försvårar för de företag som har framtiden för sig. Statsstöden till den svenska varvsnäringen innebar en kapitalförstöring som inte påverkade konkurrensförutsättningarna men som hindrade förändringar, nya investeringar och innovationer. Omstruktureringar av svenska företag kommer säkert att bli nödvändiga men de måste, som när det gäller bankstödet, ske på marknadsmässiga villkor och med respekt för konkurrenslagstiftning och statsstödsregler.
De som nu vill stänga gränser för konkurrens kommer att finna att de i stället hindrar den nya tidens europeiska företag att kunna verka med full kraft i hela världen.
Nu är i stället tiden för Europa att lämna den gamla tidens jordbruksstöd för att öppna upp för fri handel med jordbruksprodukter och därmed en ny möjlighet för hela det internationella handelssystemet. Samtidigt bör vi öppna upp för sjukvård över gränser som inte bara ger patienter en bättre vård utan också nya möjligheter inom ett av kunskapssamhällets viktigaste områden, sjukvård och medicin. Det är stödet till framtidens kunskaper och innovationer vi ska fokusera på, inte bidrag till gamla näringar och industrier.
Den fria rörligheten för arbete och tjänster är inget hot utan en avgörande förutsättning för en konkurrenskraftig tjänstesektor och för att Europa ska kunna bli en ledande kunskapsekonomin.
Valet till Europaparlamentet i juni kommer att bli ett viktigt steg i det vägvalet. För svensk del går det en tydlig linje mellan de som vill möta framtiden med fri rörlighet och öppen konkurrens och de som vill reglera för att skapa nya hinder.
Gunnar Hökmark (m)
vice ordförande i EPP-ED, Europaparlamentets största partigrupp