REPLIK | EU
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Efter det att SD för några år sedan svängde till förmån för fortsatt medlemskap i synen på EU reser sig nu återigen frågorna om hur partiet faktiskt ser på medlemskapet. Det är lätt att få bilden att SD bara accepterar medlemskapet – med hänvisning till det folkliga stödet – men vill göra enskilda beslut till grund för motvilja mot hela det breda samarbete som Europeiska unionen i dag utgör.
Efter att för någon vecka sedan ha efterlyst en utvärdering av det svenska EU-medlemskapet efterlyser nu Jimmy Åkesson och Charlie Weimers – innan en sådan utvärdering gjorts – en ny svensk strategi som i stället för att sikta på politikens innehåll siktar på att en svensk roll i förhandlingarna som den som är emot, blockerar och ytterst hotar med utträde.
Ett skäl för detta sägs vara att de majoritetsbeslut som är grunden för beslutsfattandet skulle vara en ny företeelse. Det är fel. Europeiska unionen har långt innan Sverige blev medlem formats genom majoritetsbeslut i de frågor som är gemensam kompetens. Det har inte bara varit en förutsättning för beslutskraft utan är också det enda demokratiskt rimliga. Missnöjet mot gemensamma beslut ska man vända mot dem som bildat majoritet, inte mot möjligheten att fatta beslut som med nödvändighet måste vara gemensamma.
Det är noterbart att SD-företrädarna, trots att de lyfter utträdesfrågan som en möjlighet i en svensk strategi, vare sig reflekterar över Storbritannien eller Norge, där konsekvenserna av utanförskapet är tydliga. I Storbritanniens fall i form av lägre tillväxt, förlorat inflytande och en ny handelsbyråkrati och i Norges fall en frånvaro av inflytande på den europeiska lagstiftning man ändå tvingas följa. Likväl är det med hotet om utträde som SD tror Sverige skulle kunna vinna ökat inflytande, inte med en agenda för hur Sverige ska utveckla samarbetet.
Svaret på det starka folkliga stödet för medlemskapet borde i stället vara en strategi för hur vi utvecklar samarbetet och får en politik som stärker konkurrenskraft, forskning, kamp mot kriminalitet och den gemensamma säkerheten. Ryssland, Kina, klimatfrågan, de europeiska ekonomiernas eftersläpning och osäkerheten om framtidens USA borde skärpa kraven på politikens innehåll och arbetet med att vinna stöd för den i stället för att vara den som är emot och hotar att lämna.
Ska Sverige som nation kunna stå upp emot Ryssland, Kina och hotfulla regimer som den iranska, och dessutom ha geopolitisk kraft att tvinga dem att förhålla sig till en internationell rättsordning finns inget alternativ annat än att göra det med andra. Ska vi klara klimatfrågan och utvecklas till en konkurrenskraftig ekonomi måste vi göra det med en reformerad gemensam marknad som skapar förutsättningar för svenska och europeiska företag att bli globalt ledande. Där måste fokus för Sveriges agenda ligga.
Det finns fog för att kritisera hur gemensam lagstiftning på en del områden har ersatt eller konkurrerat med den nationella kompetensen. Men det är inte något anonymt EU som gjort detta utan det har skett genom demokratiska beslut där Sverige ibland, som i frågorna om det sociala protokollet, varit pådrivande. Andra gånger har det handlat om en överdriven implementering av regelverk som annars hade varit ganska okontroversiella. Det är mot denna bakgrund absolut inte fel att oftare låta EU-domstolen avgöra interna kompetenskonflikter. EU är en lagarnas union. Och det är med dessa gemensamma lagar EU kan utveckla sin kraft.
Frågan om ett Europas förenta stater är däremot en skapad föreställning som lyfter blicken från de konkreta frågor Europa måste möta. Det skulle kräva fördragsförändringar och enhällighet varför det inte krävs någon speciell svensk strategi.
Frågorna vi måste hantera handlar om hur dagens EU kan stå starkt mot Ryssland, stå upp mot Kina , verka för fri handel och vara ledande i den globala ekonomins modernisering. Ytterligare frågor, som rör nationell kompetens, är hur vi utvecklar polissamarbetet och insatserna mot organiserad brottslighet samt får på plats gemensamma regler och gemensamt ansvar i migrationsfrågan som av uppenbara skäl skulle vara gynnsamt för Sverige. Där säger SD inget. I stället vill man att Sverige ska vara ett land som är emot när andra definierar den europeiska agendan.
Det är den ständiga förlorarens strategi de förordar.
Den svenska strategin bör vara en annan. Den bör syfta till att göra Sverige starkt som land och drivande i samarbetet, att vara en konstruktiv partner i alla de sammanhang där vi sitter med vid bordet och har inflytande. Med makt att påverka följer också ett ansvar för helheten. Det gäller i nationell politik och det gäller i europeisk.
En utvärdering av det svenska medlemskapet bör då i ljuset av våra erfarenheter handla om hur vi bäst definierar svenska intressen, skapar tyngd i förhandlingarna och maximerar vårt inflytande.
Då bör vi utgå från de hot som Europa i dag möter, de möjligheter vi har samt de gemensamma problem som måste lösas. Vi måste se till hur vi värnar och utvecklar samarbetets många framgångar, som den inre marknaden eller den kraft som nu mobiliserats för Ukraina. Och vi måste utveckla förmåga där vi ser bristerna.
Låt oss börja där, gärna efter en utvärdering, men bevare oss för att tanken på ett ensamt Sverige ska bli grunden för Sveriges strategi i Europa.
Gunnar Hökmark
ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)