[BILD1]En morgon som börjar med en joggingtur i minusgradernas, disets och skorstensångornas Sarajevo. Här finns åter den brunkolsdoft som präglade det gamla Östeuropa, som om det var en särskild branding för att man skulle känna igen sig.
Här finns vad gäller arkitektur (se skotthålen i huset) en blandning av det österländska, det österrikiska och det östtyska. De stora betongklumparna ger heder åt arkitekterna som verkade i Honeckers anda även här på Balkan. De små husen längs dalen påminner om det österrikiska liksom en del av de äldre större byggnaderna. [BILD2]Och så finns det osmanska, det turkiska i form av minareter och en byggnadsstil som för tankarna ytterligare österut.
Så konstigt är detta inte eftersom här har de stora imperierna satt sig. Det ottomanska, det habsburgska och det sovjetiska. Och i grunden var det detta som gjorde Sarajevo till ett slags (På bilden universitetsbyggnaden) Balkans Paris när allt levde integrerat i en spännande kultur och det var detta som plötsligt slet sönder staden och Bosnien när vansinnets krafter släpptes loss i början på 1990-talet.
[BILD3]Det är tyvärr så staden nu mest är känd. Kriget och serbernas terrorbombningar, olympiaden 1984 då en del av de stora östtyskt inspirerade byggnaderna kom till och så skotten i Sarajevo. Händelser som alla säger något om det som är Sarajevos historia. Och det är en del av Europas historia.
Stabilitets- och associationsavtalet med EU som blev undertecknat här i tisdags, trots dimmor som hindrade inflygande EU-funktionärer att komma i tid, har mötts med massiv glädje. När man läser tidningarna ser man vilket stort genomslag det har fått, som att man nu är på spåret till Europa med både de krav och möjligheter det ger. Och det[BILD4] visar också vilken kraft EU har för utvecklingen mot stabila demokratier och rättstater.