Solen lyser även denna dag över havet längs Sandhammaren. Nu på morgonen strilar den igenom trädtopparna och tränger undan nattens frost på marken. 
Solens värme värmer även havet med små moln av dimmor som rör sig in mot land och skogarna av ek och tall. I skogen springer jag plötsligt på några älgar som även de reflekterar över sakernas tillstånd och liksom jag är beredda att när som helst ta ett bad i havet. Klarheten och ljuset gör det lockande.
Under dessa påskdagar firar Rysslands premiärminister Putin med att förhandla med Venezuelas ledare Chavez och Bolivias president Morales. Det är ett uttryck för hur världens sämre politiska krafter söker sig till varandra, av det skälet att det är av varandra man kan få stöd, inte av andra. Så använder både Putin och Chavez oljan som ett utrikespolitiskt medel, tätt integrerat med en politisk makt som ställt sig utanför demokratisk kontroll. Det som nu sker i Latinamerika handlar självfallet mer om rysk geopolitik i närheten av USA, som en påminnelse om att man ogillar det man ser som amerikansk närhet till länderna i Central- och Östeuropa. Den betydelsefulla skillnaden mellan demokratiska länder som gör sina egna fria val och diktaturregimer som söker maximera sina egna intressen påverkar inte den ryska regimen vare sig i denna fråga eller i andra.
Och det är just här som det finns ett större intresse för att dra erfarenheter av det som nu diskuteras i Venezuela. Det är nämligen samma diskussion som den ryska regimen för med nationalistiska krafter i de länder i Europa som står och pendlar mellan demokrati och nationalism. Det dagens Ryssland stöder är inte demokrati och fria samhällen utan auktoritärt styre och chauvinism.
Det definierar de vänner man har på Balkan liksom det förklarar stödet man ger till de grupper som i länder som Moldavien, Ukraina, Georgien, Armenien och Azerbadjan försöker motarbeta demokratin till fördel för mer oklara maktintressen. Det vi nu ser i Venezuela ger en bild av den ryska utrikespolitikens logik. Och den har vi all anledning att följa. Det är nämligen samma utrikespolitik som präglar Rysslands agerande i Europa och mot våra grannländer.