Turkiets inmarsch i Syrien är början på ytterligare våld och ny krigföring.
Det gäller inte bara det krig som turkiska styrkor nu bedriver mot de kurder de ser som sina fiender, och avrättar i strid med internationella krigslagar, utan också den kedjereaktion man skapar.
Den skapar utrymme för Iran att ytterligare ge sitt stöd till sina allierade i Jemen samtidigt som man kommer att öka sitt militära stöd till shia-grupper i Irak. ISIS som nu får se kurderna upptagna av att försvara sig mot turkiska trupper, kommer att utnyttja tillfället att återuppväcka sin terror i det tomrum som skapas. Jihadistiska grupper kommer se ökade möjligheter att agera. Turkiet har fört kriget till en ny nivå i en redan plågad region.
Grundläggande för denna utveckling var Trumps samtal med Erdoğan där han lovade att dra tillbaka amerikanska trupper. Despoternas kollegialitet sätter deras makt över den internationella rätten. När den internationella ordningen ständigt undermineras är det demokratier, öppna samhällen och små stater som förlorar allra mest. I detta stora och breda mönster försämras Sveriges säkerhetspolitiska situation mer än andra länder i vår del av Europa.
Ett litet och allianslöst land som Sverige är nämligen mer utsatt än andra när internationell rätt betyder mindre och nationell makt mer. Vi är lika mycket måltavla som alla andra för dem som ser demokrati och rättsstat som ett hot, men står ensamma gentemot dem som inte låter internationell rätt stå i vägen för sin egen makt.
Vi ser det i vår del av världen. Ryssland bedriver krig i Ukraina, deltar i den syriska regimens bombningar av civila, har i strid med internationell rätt annekterat Krim, attackerat den fria sjöfarten, finansierar och stöder extremistiska krafter i Europa, bedriver cyberkrigföring och utnyttjar öppna energimarknader för sin maktpolitik mot Europa. Den kinesiska regimen med sin växande ekonomiska makt och sin syn på mänskliga rättigheter, vilken står i konflikt med internationell rätt och syftar till att ge Kina ökad makt över hela världen.
Det är mot denna bakgrund obegripligt att svensk säkerhets- och utrikespolitik fortfarande präglas av misstro till allianser och gemenskap, samt naiv tilltro till icke-bindande avtal och föreställningar om det kalla krigets neutralitetspolitik.
Sverige måste vara pådrivande för att EU utvecklar en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Vi måste göra EU starkt i arbetet att utveckla internationell handel, internationella avtal och värna mänskliga rättigheter. Det är genom medlemskap i Nato, oavsett Trumps opålitlighet, som vi frigör oss från förhoppningspolitik till förmån för säkerhet, genom bindande och konkreta gemensamma åtaganden. När vi bidrar till andras säkerhet bygger vi vår egen.
När den internationella rättsordningen undermineras måste vi stärka den. Det gör vi genom säkerhets- och utrikespolitiskt samarbete med andra demokratier, inte genom att tro att vi kan lagstifta om fred.