Det finns ett gemensamt mönster som binder den nye bolivianske presidenten Evo Morales samman med Mohammad Ahmadinejad och Vladimir Putin. Det är förvisso inte religion men heller inte olja. Det är nationaliseringarna och användningen av energiindustrin som en förlängning av statens arm som är den förenande faktorn. Det är detta som skapar oro för utvecklingen i Latinamerika när det gäller Bolivia, i Europa gentemot säkerheten i ryska gasleveranser och i världen som sådan när det gäller det iranska ledarskapet.
Problemet är inte dessa länders gas- och oljetillgångar. Dem har de haft för mycket lång tid. En liten del av problemet är istället att i dessa länder har staten tagit över en viktig del av ekonomin, antingen genom nationaliseringar, genom att styra företagen eller genom att fördela ägandet till företagen till personer som står i beroende till staten. Och den större delen av problemet är att dessa länder har tagit betydande steg bort från demokrati och en öppen marknadsekonomi.
Diktaturer är av definition farliga gentemot sina egna medborgare och på samma sätt farliga gentemot andras, av det skäl att de kan göra som de vill utan hänsyn till lagar, att de drivs av sina egna mål oavsett hur detta drabbar de samhällen de styr över och att de vare sig kan kontrolleras för hur de använder sin makt eller kan ställas till ansvar för detta. Det gör dem farliga.
Konsekvensen är att energitillgångarna tagit steget in i staten är att de kan kan användas av den politiska makten för att nå politiska mål snarare än att vara föremål för en produktion och användning som följer ekonomiska principer. Ryska energiföretag, liksom är och kommer vara fallet med bolivianska eller iranska, agerar för staten, inte för sina ägare ekonomiska intressen.
De agerar inte på marknadens villkor utan på statens villkor. Det gör dem osäkra och godtyckliga och mindre förutsägbara. Det kommer att drabba deras befolkningar men eftersom de inte utövar sin makt under den demokratiska kontrollen kommer det ha en marginell betydelse. Staten har tagit steget in i oljeindustrin och oljeindustrin har där taget steget ut till utrikes- och säkerhetspolitiken. Det fick Ukraina känna på i början av detta året, med konsekvenser för gasförsörjningen långt ner i Europa. Det har Georgien fått känna på liksom tidigare Polen med konsekvenser att en lång rad länder i Central- och Östeuropa känner osäkerhet inför sina ekonomiska förutsättningar de närmaste åren.
Det kommer att ytterligare öka trycket på den svenska och europeiska energipolitiken men kanske ännu mer på utrikes- och säkerhetspolitik. Det blir en politisk uppgift för Sverige och EU att ställa krav på att ekonomi och handel ska vara en del av en öppen och ekonomiskt grundad process där gemensamma regler gäller för både konkurrens och handel. Ett land som Ryssland måste till exempel finna sig i att europeisk konkurrenslagstiftning måste gälla även ryska företag som Gazprom och inte bara amerikanska som Microsoft. På det viset kan en konsekvens i politikens många olika områden bidra till att regimer som kompromissar med demokratins krav inte kan göra det i sina kontakter med andra länder. Europeisk konkurrenspolitik är bra för Rysslands politiska utveckling men också ett viktigt medel i vår egen säkerhetspolitik.