Det enda som är säkert inför den kommande veckan är osäkerheten om vad som kommer att hända. Det gäller i allra högsta grad på börserna och finansiella marknader och vad gäller förtroendet för de större europeiska ekonomierna Italien och Spanien. Osäkerheten gäller inte bara inför marknadernas reaktioner – kommer nergraderingen av en amerikanska kreditvärdigheten hur liten den än är få konsekvenser för den internationella ekonomin, kommer misstron mot Italien och Spanien att tillta, hur kommer börserna reagera inför osäkerheten om skuldkrisen och hur påverkar allt detta i sin tur den internationella konjunkturen – utan också hur det politiska ledarskapet kommer att agera och reagera.
Det som i den delen är säkert är att land efter land har skjutit upp den politik som skulle kunna ge säkerhet om framtida förmåga att hantera skuldbördan. I Italien har man först för någon vecka sedan lanserat ett åtstramningspaket efter år av unik skuldbörda, i Spanien har man tvekat när det gäller reformer som ger tillväxt och i USA har man medvetet brukat det politiska systemet för att skapa osäkerhet om det egna landets trovärdighet.
Sedan den finansiella krisen bröt ut för snart tre år sedan har regeringars och centralbankers fokus varit att mildra eller skjuta på krisens konsekvenser. Stor möda har i Europa lagts på skuldgarantier och gemensamma fonder för att säkra finansieringen av underskotten. Väsentligt mindre möda har lagts ner på att minska underskotten och öka konkurrenskraften. Det gäller på EU-nivå liksom på nationell nivå.
Vi ser det allra tydligast i de länder som gick in i krisen med svaga offentliga finanser. Men det gäller hela den europeiska ekonomin som sådan och den amerikanska. Alldeles för lite görs för att hävda konkurrenskraften gentemot de ekonomier som vi gärna föredrar att kalla framväxande men som är mer än framväxta som ledande ekonomier med avancerad konkurrenskraft. Både i USA och i Europa har man betraktat den ekonomiska utvecklingen i de nya ekonomierna som ett intressant fenomen utan att förstå att det är en del av den nya globala normaliteten. Och då räcker det inte med garantier för att klara finansieringen av underskotten. Då krävs en politik för tillväxt som ger nya jobb, investeringar och nytt företagande. Det är en sådan politik som kan ge säkerhet inför framtiden.
Det gäller inte bara de ekonomier som är mest utsatta nu utan även ekonomier som nu står starka men likväl inför nya utmaningar. Länder som Sverige och Tyskland behöver fortsatta reformer för tillväxt. Inte som alternativ till stabila offentliga finanser utan som en förutsättning för stabilitet i framtiden och som ett komplement till åtstramningspolitiken. Ska Sverige stå starkt inför kommande kriser måste vi slå vakt om tillväxtkraften. Där är stabiliteten en viktig del men framväxten av nya jobb och nytt företagande en annan lika viktig.