Med samarbetet med Lars Ohly tar Mona Sahlin ett historiskt steg som kommer urholka hennes och hennes partis förmåga att dra gränsen gentemot totalitära och icke-demokratiska rörelser.
Hon blir den första socialdemokratiske partiledaren som kommer att ha vänstern och kommunister inte bara som ett regeringsunderlag utan som en del av en eventuell regering.
Det har en mängd politiska konsekvenser, inte minst eftersom en regering är kollekivt ansvarig för sina beslut. Varje beslut och initiativ som en Sahlinregering ska ta måste godkännas av Ohly. Det gäller initiativ i utrikespolitiken gentemot världens kvarvarande kommunistiska diktaturer likasom initiativ för att forska kring och förstå hur det förtryck såg ut som plågade Europa i 50 år. Där var Ohly en av de sista att försvara och förklara.
Men hon tar också steget att fullt ut acceptera det socialistiska förtryckets anhängare. Därmed reducerar hon sin egen förmåga att gå i täten gentemot vårt lands antidemokratiska rörelser. Det är en historisk ironi att det är först när vänsterpartiet har en partiledare som öppet har klargjort att han är kommunist som socialdemokraterna väljer att ta detta parti som ett allierat. Mer allvar med kampen för demokratin menar inte Sahlin än att hon vill legitimera en av de rörelser som varit demokokratins mest uttalade fiender och europeiska diktaturers vän.
Man kan ställa sig frågan om vilka statsrådsposter som vänsterpartiet kommer att få. Försvar, social, näring, finans?
Men viktigare än så är att en sådan regering aldrig kommer ha förlorat sin trovärdighet när det gäller att värna demokratins gränser redan genom att kompromissa med Ohly.