Vi lever i en tid då demokratins grundläggande förutsättningar hotas. I Ryssland försöker Putin medvetet eliminerat demokratins förutsättningar och i Europa växer extrema rörelser som ser demokrati som en eftergivenhet och människor från andra länder som ett hot.
Populismen hotar demokratin, inte bara genom de extrema utan också när politikens centrum relativiserar demokratins absoluta gränser.
Sverigedemokraterna är ett parti som har rötter i nazistiska värderingar och bärs upp av tron att främlingsfientlighet kan göras till en överordnad reaktion mot allt. Glada skratt till judeskämt och med referens till Bonnier föreslå att förbjuda ”etniska” grupper att kontroller mer än fem procent av media i Sverige är några uttryck för en miljö där antisemitism kan leva ostört.
Bugandet inför Putins revanschism och förakt för demokrati liksom ursäkterna för rysk maktfullkomlighet och rustning är andra uttryck för att Sverigedemokraterna står på fel sida när den liberala demokratin ska försvaras som samhällsform.
En regering som ska värna denna kan inte samarbeta med ett sådant parti. Om detta råder det en betydande enighet bland socialdemokrater och Alliansens partier. Man kan inte kompromissa om människovärdet och man kan inte kompromissa om försvaret av det fria samhället.
Problemet för Stefan Löfven är att detsamma gäller för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har sitt rotsystem i den kommunism som under decennier präglade det brutala förtrycket av halva Europa.
Där fanns en terror och en brutalitet som motsvarar det vi i dag ser i Mellanöstern. Det kommunistiska Sovjetunionen som var Vänsterpartiets moderparti, dess finansiär och inspiration tog livet av mellan 30 och 50 miljoner människor.
Massavrättningar, deportationer, sken- rättegångar, terror, skapade svältkatastrofer, en totalitär omänsklighet och tortyr. Det parti som Jonas Sjöstedt gick med i, liksom i stort sett hela hans riksdagsgrupp, skickade år efter år hyllningstelegram till diktatorerna, ända tills adressaterna upphörde.
I sina partiprogram hyllade man dessa helveten på jorden som socialistiska paradis. När muren föll grät man över den frihet som växte fram när plan-ekonomin och den politiska styrningen över människors vardag tvingades träda tillbaka. Den kubanska diktaturen får Vänster-partiet ständigt återfall i att hylla, liksom man gjorde den venezuelanska regimen till ett progressivt föredöme.
I Sverige tvingas Vänsterpartiet fortfarande ta avstånd från ungdomsgrupper som idealiserar det politiska våldet, och ägnar sig åt det. Det var endast två år sedan flera medlemmar av Ung Vänster och Västmanlands avdelning uteslöts ur parti- gemenskapen på grund av starka kopplingar till Revolutionära Fronten.
Den ekonomiska politiken präglas av samma plan-ekonomiska drömmar som lade grunden för fattigdomen och förtrycket samt den populism som bejakar varje offentlig utgift, varje underskott och varje skattehöjning. Man hyllade grekiska Syrizas vansinnespolitik som på nytt körde ner ett krisdrabbat land i en än djupare kris.
Liksom andra tidigare kommunistpartier runt om i Europa har man odlat en förstående hållning till Rysslands aggressions-politik i Ukraina.
Detta parti har Socialdemokraterna sagt sig vilja vara beroende av för att föra sin regeringspolitik. Det är ingen som har tvingat dem, utan det är ett rege-ringsunderlag man själv har beslutat om.
Det påverkar självfallet försvars- och säkerhets-politik, diskussionen om Nato och vår syn på diktaturer världen över. Vänsterpartiets syn på företagande och på ökade bidragsmiljarder underminerar den svenska ekonomins tillväxtkraft och trovärdighet.
Löfven bör förklara hur han kan acceptera att stå i ett organiserat beroende till ett parti som aldrig har kunnat hantera gränsen mellan demokrati och diktatur i en tid då det fria samhället på nytt utmanas.