Att döma av förslaget till långtidsbudget för EU 2014–2020 satsar Europa på att bli en jordbruksekonomi i stället för en världsledande kunskapsekonomi. I en värld med växande livsmedelsefterfrågan, och växande möjligheter för jordbruket, prioriteras bidrag till jordbrukare och en ökning av utgifterna i stället för tillväxt och konkurrenskraft. Även svenska socialdemokrater i Europaparlamentet bidrar aktivt till detta.
Det är ingen tvekan om att nationella intressen, oavsett partitillhörigheter, sätter sin prägel på budgetförhandlingarna. Att få hem så mycket pengar som möjligt till det egna landet är viktigare än att finansiera den gemensamma forskningen, insatserna för att binda samman Europa med ny gränsöverskridande infrastruktur och en gemensam utrikespolitik. Likväl maskeras kraven på mer pengar till EU som en solidaritetshandling. En större EU-budget, mer Europa som det kallas, ses som lösningen på våra problem.
Men Europas problem är inte för låga offentliga utgifter. I så fall hade Europa inte haft några problem. Och vi får inte mer Europa för att vi flyttar pengar från Europas medborgare och medlemsstater till EU.
Framförallt inte om vi skickar dessa pengar till projekt som finansierar en otidsenlig fiskeindustri, gammalmodiga strukturer och ett ineffektivt jordbruk. Jag tror bestämt på en stark och målinriktad EU-budget. Som bidrar till en konkurrenskraftig inre marknad och en växande europeisk ekonomi. Som utvecklar gemensamma forskningsinsatser och som skapar kritisk massa i form av plattformar, kluster och kunskap som inte någon av medlemsstaterna själva kan. Som binder samman infrastruktur och bidrar till att eftersatta regioner kan växa ikapp och bidra till vår helhet.
Tyvärr är det för lite debatt om prioriteringar mellan utgifter, oavsett på vilken nivå vi använder skattepengarna. Det får tre skadliga konsekvenser:
1. Det är för lätt att försvara utgifter som inte används väl bara för att de är EU-utgifter och därför inte jämförs med andra utgifter. Därför har vi många projekt som inte uppfyller grundläggande krav, eller sina syften, och det leder till att dessa sällan fasas ut.
2. Det blir också lätt att avfärda alla EU-utgifter som slösaktiga och byråkratiska påfund. Så är det inte. Genom EU har vi en inre marknad som med gemensam lagstiftning och infrastrukturprojekt kan binda samman hela Europa till en mer konkurrenskraftig ekonomi och rent av skapa världens största gemensamma marknad.
3. Frånvaron av prioriteringar betyder att vi inte kan frigöra resurser för de viktigaste projekten för framtiden. Antingen behålls dagens utgiftsnivå och då stryps framtidssatsningarna eller så ökas budgeten och då drabbas hushållen och medlemsstaterna.
Och det är i skyddet av detta – att EU-utgifter ses isolerade från andra offentliga utgifter – som svenska socialdemokrater i Europaparlamentet kan agera för en ökning av EU-budgeten på mer än 5 procent samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen gång på gång säger att de är emot detta.
För Sveriges del skulle nuvarande förslag till långtidsbudget innebära 10 miljarder i ökad medlemsavgift. Det vore den enskilt största utgiftsökningen i statsbudgeten, både jämfört med regeringens budget och Socialdemokraternas.
Den ökning av utgifterna som Socialdemokraterna i riksdagen inte vågar föreslå kan Socialdemokraterna i parlamentet driva igenom eftersom de slipper granskning.
Det försvårar för regeringen att lyckas med budgetförhandlingarna i EU. Och det är dåligt för såväl Sverige, Europa som framtiden.
Gunnar Hökmark