När hon presenterade den socialdemokratiska budgetmotionen var Magdalena Andersson mån om att understryka att hon var intensivt emot de skattesänkningar som hon sen när de är beslutade tänker acceptera men att hon i övrigt vill höja skatter så att man kan öka utgifter ordentligt. Det faktum att det är en svår balansgång att förklara varför man är emot skattesänkningar som man tänker vara för när de är genomförda antyder en svaghet i den socialdemokratiska politiken, nämligen att man vill höja skatter men har svårt att argumentera för det.
Och så är det. De skattehöjningar som socialdemokraterna föreslår innebär en betydande åtstramning av svensk ekonomi. Företag stramas åt, löntagare stramas åt och jobben stramas åt. Det är svårt att förstå varför socialdemokraterna mitt i en europeisk ekonomisk kris vill strama åt nära nog det enda landet som har råd att föra en finanspolitiskt stimulerande politik. Vi har inte problemet med en växande skuldbörda eller med underskott som går utöver vad som är inom de offentliga finansernas ramverk. Vi riskerar inte misstro och höjda räntor för att vi har lägre skatt på jobb och en högre tillväxt än andra, eller för att vi har råd att satsa på forskning och kan ha en lägre bolagsskatt.
Men det är ännu mer obegripligt eftersom det varit socialdemokratisk politik att man ska stimulera genom ökade underskott i de länder som inte har haft råd. Deras lösning på underskottsländernas underskottsproblem har ju varit ökande underskott. Som om problemet med för stora underskott löses med större underskott.
Och de har kritiserat just Sverige, Estland och Tyskland för att ha fört en ansvarsfull och återhållsam politik, som regeringens skattesänkningar sker inom, eftersom de har sagt att den är snål åtstramningspolitik som hejdar tillväxt. Och nu går de emot skattesänkningar som de lovar vara för eftersom de vill ha en stramare politik i det land som har råd att stimulera istället för de länder där de själva har sagt man ska stimulera. Och de har hyllat Frankrike med höjd pensionsålder, höjda skatter och ökade utgifter och minskad konkurrenskraft som ett föredöme.
Förvirring och ekonomiskt-politiskt kaos är de vackraste orden för detta.