Regeringen Löfven och partiets ledamöter i EU-parlamentet agerar för att vara det land som kräver mest överföring av makt till EU när det gäller sociala frågor och arbetsmarknad. Det vore en för Europa och för EU förödande utveckling. Sverige ska inte underminera medlemsstaterna utan stärka sammanhållningen, skriver Gunnar Hökmark (M).
Härom veckan presenterade EU-kommissionen sin vitbok om Europas framtid. Den handlar tyvärr mindre om Europas framtid och mer om den framtida institutionella balansen mellan medlemsstaterna och institutionerna i Bryssel. Ett stort problem är att Sverige med regeringen Löfven nu agerar för att vara det land som kräver mest överföring av makt till EU när det gäller sociala frågor och arbetsmarknad. Det vore en för Europa och för EU förödande utveckling.
De utmaningar Europa i dag står inför är avgörande för vår framtid men också av de slag som EU en gång formades för att kunna möta. I Rysslands aggressiva brott mot europeisk fredsordning och informationskrigföring, den islamistiska extremismen, den snabba globaliseringen som förändrar världsekonomins förutsättningar, det instabila Mellanöstern och Nordafrika, flyktingvågorna, klimatutmaningen och ett USA som vänder sig inåt ser vi skälen att på gemensam grund slå vakt om säkerhet, fred, frihet, rättsstat och förmåga att utveckla välstånd.
Det är i detta perspektiv man ska se EU-kommissionens vitbok. Den skisserar fem olika alternativa institutionella vägar framåt men inte de politiska vägval Europa behöver göra för att möta utmaningarna.
De fem alternativen är formulerade så att de indirekt uttrycker missnöje med det EU vi har: ”Fortsätta som vanligt”, ”Bara den inre marknaden”, ”De som vill göra mer”, ”Gör mindre mer effektivt”, ”Göra mycket mer tillsammans”.
Kommissionen bortser från att den absolut viktigaste uppgiften för EU i denna tid är att slå vakt om det vi har uppnått och med det som grund använda alla de möjligheter vi har att möta de politiska utmaningarna. För även om man ser på det bakslag som Brexit innebär för Europa, den växande extremismen och den kvarvarande krisen i flera länder är framstegen de senaste 25 åren av betydande omfattning. Europa har återförenats, planekonomier och förtryck har ersatts av demokratier, nationella motsättningar av gemensamma beslut och en inre marknad samt en gemensam energi-, klimat-, utrikes- och säkerhetspolitik.
Den självklara utgångspunkten borde vara att säkra all den gemenskap vi har uppnått, hålla samman unionen och utveckla vår förmåga att dra nytta av alla möjligheter vi har gemensamt. Det handlar inte om att ”Fortsätta som vanligt” utan att offensivt föra en politik som sätter Europa i en ledning när det gäller den digitala agendan, ekonomiska konkurrenskraften och jobben.
Det allvarliga är att de svenska socialdemokraterna redan har sprungit i väg för att gå i täten för en helt annan politik, som innebär en massiv maktöverföring från medlemsstater när det gäller arbetsmarknad, socialförsäkringar, familjepolitik och välfärdsreformer.
Stefan Löfven har inbjudit till ett särskilt EU-toppmöte i Göteborg i november i år med syfte att där försöka nå fram till ett socialt protokoll i EU. Det innebär i praktiken att den sociala dimensionen, så som också beskrivs i ett av de maktöverförande alternativen ”Göra mycket mer tillsammans” i EU-kommissionens papper, ska bli europeisk, med EU-beslut och gemensam lagstiftning i frågor som gäller arbetsmarknad, föräldraledighet, barnomsorg, familjepolitik och socialförsäkringar.
Från Sveriges riksdag flyttas med en sådan utveckling makt över svensk välfärd och arbetsmarknad till Europaparlament och ministerråd. Det finns i dag inget stöd för detta i Sveriges riksdag eller i vår grundlag.
Det kommer att leda till nya motsättningar, till medborgarnas missnöje och en mängd av misslyckanden när det gäller välfärden eftersom den har så skilda förutsättningar i varje land och inte mår väl av kompromissande. Jag tror inte att den svenska arbetsmarknadens partier vill kompromissa om den svenska modellen, tror inte att Sveriges föräldrar eller riksdagsledamöter vill kompromissa om den svenska föräldraledighetens utformning, för att ta några exempel. Det blir detaljstyrningens EU.
Stefan Löfvens socialdemokratiska ledamöter i Europaparlamentet har i denna anda upprepade gånger röstat för en sådan maktöverföring:
I mars 2015 klev de över den tidigare röda linjen om att EU inte ska ges beskattningsrätt eller nya egna medel och röstade i Europaparlamentet för “Det årliga skattebetänkandet”, med krav på att en europeisk finansskatt ska bli en EU-skatt för EU-budgeten.
I september förra året röstade de för ett direktiv om att inom Europeiska unionen reglera föräldraledighet, arbetsvillkor och anställningsformer. De krävde EU-kommissionen på lagstiftning “som gör det möjligt för föräldrar med barn eller med omsorgsbehövande anhöriga att uppnå bättre balans mellan arbetsliv och privatliv”.
I oktober röstade de för rapporten “EU:s ungdomsstrategi 2013–2015” där man önskade förändra arbetsmarknadsregleringar, föra en expansiv finanspolitik för att finansiera utbildning och besluta om vad som bör finnas med i läroplaner.
Nu senast i januari 2017 röstade de för rapporten “En europeisk pelare för sociala rättigheter”. I den ingick krav på EU-lagstiftning om minimilöner, om arbetsförhållanden, anställningsformer, mammaledighet, pappaledighet, semesterledighet, system för europeisk arbetslöshetsersättning och arbetstid.
I paragraf 7 uppmanade Europaparlamentet kommissionen att “lägga fram förslag till en stabil europeisk pelare för sociala rättigheter som inte stannar vid en deklaration av principer eller goda avsikter, utan bidrar till att stärka sociala rättigheter genom konkreta och specifika verktyg (lagstiftning, mekanismer för politikutformning och finansiella instrument)”.
I den naiva tron att man kan tvinga på EU en svensk modell och svensk socialdemokratis socialpolitik underminerar regeringen Löfven den svenska modellen och den svenska riksdagens suveränitet. Inte bara vad gäller socialpolitik och arbetsmarknadsfrågor utan också vad gäller det svenska folkets urgamla rätt att sig själva beskatta. Det kommer att kräva fördragsförändringar och leda inte bara till konflikter mellan medlemsstaterna, något som kommer blockera beslutskraften i de stora gemensamma Europafrågorna, utan också till att medborgare med all rätt kommer att se EU som något som lägger sig i deras egen vardag.
Sverige bör vara ett land som går i täten för att hålla samman EU, för att med dagens förutsättningar utveckla Europa, för att vi ska ta tillvara alla de möjligheter som EU har för att göra Europa starkare, friare och säkrare. Vi ska stå för det som i EU kommissionens vitbok kallas ”Fortsätta som vanligt” men klargöra att det heter ”Säkra och utveckla allt det vi har uppnått”. Vi ska inte underminera medlemsstaterna och enigheten utan stärka sammanhållningen och beslutsamheten. Så blir Europa starkare.