Under de senaste åren har de svenska socialdemokraterna attackerat den besparingspolitik som Europas krisekonomier tvingats genomföra.
I den socialdemokratiska argumentationen har det framställts som att det är besparingarna som nu driver fram problemen och de krympande ekonomierna. Så om man istället satsade på investeringar och lät bli att dra ner på de offentliga utgifterna så skulle man kunna spendera sig ur krisen.
Det är en förhoppning som, om den vore sann, skulle innebära att ökade underskott skulle lösa problemen, samtidigt som det är så att om det vore lösningen på problemen skulle Europa inte ha några problem.
Efter stödet till François Hollandes utgiftspolitik och efter attackerna på besparingarna var det därför lite förvånande att Socialdemokraternas grundläggande kritik mot regeringens förslag till budget var att den innehöll just de investeringar i infrastruktur och forskning som de har sagt att Europa i övrigt skulle ägna sig åt.
Det vill säga, de länder som lider av för stora budgetunderskott och skuldbördor, och som inte har råd att låna ännu mer, de skulle spendera mer, medan det land som skiljer ut sig i form av stabila offentliga finanser och har råd att investera i forskning och infrastruktur, samtidigt som den redan låga skuldbördan sjunker, gör fel som satsar på forskning, företagande och infrastruktur. Det är en logik som är svår att få ihop. De som har råd ska inte satsa men de som inte har råd ska satsa.
Kanske beror Socialdemokraternas logik på att de faktiskt tror att man kan trolla bort krisen. Det finns alltför många som tror att krisen kan avvecklas bara genom ett trollslag. Därför underkänner de den besparings- och tillväxtpolitik som innebär en anpassning till den konsumtion man själv kan finansiera, vilket i sin tur innebär lägre BNP.
När ekonomier under mer än ett decennium har förlorat konkurrenskraft, när den globala ekonomin totalt har bytt skepnad och ett antal länder har levt över sina tillgångar, går det inte att trolla bort det genom att öka utgifterna.
När de nu ska anpassa sin konsumtion till vad de klarar av, innebär det att konsumtion och BNP sjunker, inte för att den ekonomiska politiken är fel utan för att man anpassar sig till de förutsättningar man har. Det får inte dölja att de i flera fall nu genomför reformer som stärker konkurrenskraft och tillväxtförutsättningar. Men dessa reformer kan inte föra ekonomin upp till de nivåer som lånefinansieringen har möjliggjort.
Om man inte tror att man kan fortsätta att lånefinansiera sin välfärd, måste man anpassa den till vad den egna ekonomin kan klara av. Det finns inga nya regler, inga nya institutioner och ingen politik som kan förändra det enkla faktum att man inte kan ta sig över ett dike genom att lyfta sig själv i håret. Däremot kan vi nu föra en politik som bygger upp konkurrenskraft, som anpassar Europas ekonomier till en ny global verklighet och som ger tillväxt genom ökat företagande och fler jobb. Så enkelt och så svårt är det.
Men S verkar vilja hålla igen där man har råd och spendera där man inte har pengar. Det är svårt att förstå den logiken.
Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)