SvD debatt, publicerad den 21 januari 2024
Resultatet blev en regeringspolitik som en majoritet av väljarna inte ville ha och som inte kunde korrigeras av en politisk majoritet i riksdagen, samt vad värre var; en regeringspolitik som inte var rustad att möta de omvälvande förändringar som präglade Sverige och omvärlden.
I Sverige var det den snabbt växande kriminaliteten, de stora flyktingströmmarna och den fördjupade segregationen. I Europa flyktingvågen och Rysslands invasion av Ukraina, som borde ha lett till ett stärkt försvar – i stället för en fortsatt gradvis utfasning av förmåga – och en diskussion om ett svenskt Natomedlemskap. Men allt detta förnekades och förkastades i de skarpaste ordalag.
Den rödgröna regeringen kom att föra en politik såsom om inget av detta fanns.
Den första utrikespolitiska åtgärden var att i strid med riksdagens majoritet erkänna Västbanken under Fatahs ledning och Gaza under Hamas diktatur som en självständig stat förmögen att kontrollera sitt territorium och leva upp till internationell rätt. Ett andra steg var kampanjen för att vinna en svensk plats i FN:s säkerhetsråd – där erkännandet av Palestina var en viktig del för att vinna stöd från auktoritära regimer i arabvärlden – och som kom att präglas av kohandel med en lång rad olika diktaturer världen över. Det välkända regeringsbesöket i Iran, med slöjbeklädda svenska statsråd i möten med en regim som betraktar människor av kvinnligt kön som andra klassens medborgare, blev litet av ett rekord i pinsamhet.
I inrikespolitiken kom den tydligt deklarerade avsikten från samtliga av de rödgröna partierna att påbörja avvecklingen av kärnkraft att spela stor betydelse. Man sade stopp för nya reaktorer, klargjorde att nuvarande skulle fasas ut och såg till att förutsättningarna för elproduktion missgynnade kärnkraft och gynnade vindkraft. Styrelsen i Vattenfall byttes ut och det fanns ingen oklarhet om regeringens vilja i denna fråga. Och resultatet blev att fyra reaktorer stängdes ned, till priset av en enorm kapitalförstörelse och regelbundna störningar i elförsörjningen. Allt detta firades som en av regeringens största bedrifter i numera borttagna inlägg på sociala medier .
Arbetslösheten skulle bli lägst i Europa genom tillsättandet av en ”industrikansler” och en ”innovationskatapult”. Inget av detta skedde, i stället sköt de offentliga bidragen till hushållen i höjden med konsekvens att jobbpolitiken urholkades.
Trots en förändrad omvärld avvisades alla krav på åtstramningar i migrationspolitiken, med motivet att i ”vårt Europa byggs inga murar”. Statsrådet Morgan Johansson försökte hävda att de siffror på flyktinginvandring det talades om i själva verket var mycket små – även om det kommer 100 000 om året så är det inte mer än 1 procent av vår folkmängd, sade han. Socialdemokraterna hävdar nu att man i själva verket stod för en stram invandringspolitik och att det var den tidigare regeringen som bär ansvaret.
Man kan självfallet ha synpunkter på den migrationsöverenskommelse som tillkom 2011, jag tillhörde dem som var kritiska, men vi hade inte då de flyktingströmmar som blev verklighet 2015. Socialdemokraterna var inte bundna av ett beslut som fattats flera år tidigare och det fanns stöd i oppositionen för, och krav på, ändring om man hade velat ändra kurs.
Likaså avvisades varje diskussion om hur segregation och utanförskap drev fram en växande kriminalitet – som enligt Brå tog fart just 2014 – som utslag av rasism. Regeringen förnekade behovet av åtgärder mot kriminalitet, hävdade regelbundet att den i själva verket var på väg ner. Och de som väckte frågor om klanvälden, hedersförtryck och kusinäktenskap anklagades för fördomsfullt fiskande i grumliga vatten.
På alla dessa områden skyller Socialdemokraterna numera det som blev fel, och det var det mesta, antigen på tidigare regeringar, koalitionspartners eller folk i gemen, med fraser som att ”vi var väl alla litet naiva”.
Om inte den regering som regerade landet hade ansvar, vem hade det då? Vem ska väljarna hålla ansvarig när det gäller en politik som Socialdemokraterna nu själva tar avstånd ifrån?
I en demokrati handlar politisk maktutövning inte bara om att ta ansvar utan också om att bära ansvar och lämna till väljarna att fatta sina val utifrån detta. Det var ju Socialdemokraterna som hade regeringsmakten och grundlagen är tydlig: regeringen styr riket.
Den rödgröna regeringen hade förvisso ett parlamentariskt stöd genom de partier som överlät regeringsmakten till den, men den hade inte en politik som hade stöd i parlamentet. Det är detta som gör den nuvarande socialdemokratiska flykten från ansvar för den politik man förde under två mandatperioder som så anmärkningsvärd. Man flyr både ansvaret som man hade som regering under dessa åtta år men man flyr också ansvaret för den politik man förde.
Dessa år har skadat Sverige både vad gäller samhällsutveckling och vad gäller förtroendet för den parlamentariska demokratin. Den flykt från ansvar för den faktiskt förda politiken som Socialdemokraterna nu präglas av riskerar att göra detta än värre. Det riskerar att skada förtroendet för demokratin som sådan.
Den debatt som Socialdemokraterna nu själva har skapat genom att förneka sin roll i den politik som fördes handlar därför inte om käbbel om det förgångna, utan om hur vi i nuet och framöver ska se på det politiska ansvaret.
Socialdemokraterna kan inte genom en konkursförklaring av den egna politiken fly det ansvaret. Framför allt måste man ge besked om och på vilket sätt man är beredd att i framtiden ta politiskt ansvar. Väljarna har nämligen rätt att veta om Socialdemokraterna på de områden man nu flyr ansvar har en annan politik eller bara vill förneka ansvaret för konsekvenserna.
Gunnar Hökmark, ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)