Sedan François Hollande installerats som ny fransk president har Europas socialdemokrater fått blodad tand och vill nu stoppa den konsolideringspolitik som drivits de senaste åren. Istället vill de genom lånefinansierade ”satsningar” strö skattepengar omkring sig för att få ett slut på krisen. Som om man kunde lösa en kris vars kärna är överbelånade stater med ännu mer lån. Om Europas problem var för små underskott hade vi inte haft några problem.
Hollande lovar sänkt pensionsålder och vill bygga ut den offentliga sektorn. Socialdemokraterna i Europaparlamentet driver hårt att EU ska spendera sig till tillväxt.
I Tyskland ansluter sig socialdemokraterna till kören som vill införa så kallade euroobligationer, gemensam upplåning för euroländerna, för att höga räntor inte ska hindra djupt skuldsatta länder från ny och ökad belåning.
I land efter land vill socialdemokraterna återgå till utgiftspolitik istället för tillväxtreformer och låta statsskulderna växa ännu mer.
I den svenska debatten hävdar Stefan Löfven att hans parti står för en ansvarsfull ekonomisk politik. Samtidigt är det en svensk som är talesman för europaparlamentets socialdemokrater i budgetfrågor, som driver på och röstar för en kraftigt ökad EU-budget och EU-skatter.
De driver också, med stöd av sina svenska medlemmar, att ”offentliga investeringar” inte ska tas med vid beräkningen av en medlemsstats budgetsaldo.
Företag som trixar med resultaträkningen på samma sätt hamnar i domstol. Få långivare skulle betrakta kreativ bokföring som ett sätt att ta sig ur krisen. Grekland betalar priset för sitt tidigare budgettrixande.
De svenska socialdemokraterna måste bekänna färg: tror de att lösningen på den statsfinansiella krisen är ännu högre skuldbördor? Och hur ska de finansiera dem när ingen vill låna ut? Och hur ska dessa pengar hjälpa när tidigare underskott inte gjort det? Ekonomerna Reinhart och Rogoff visar i ett omfattande historiskt arbete att när statsskuldnivån närmar sig 90 procent av BNP får det en kraftigt negativ effekt på tillväxten. Där befinner sig redan de flesta av EU:s stora ekonomier.
Konsolidering av de offentliga finanserna i krisländerna är inte tillräcklig i sig; utan måste kombineras med en agenda för verklig tillväxt. En sådan består av strukturella reformer som t.ex. att den inre marknaden vidgas till att också omfatta tjänstesektorn, flexiblare arbetsmarknadsreglering och bättre matchning mellan utbildning och arbete. Men det handlar också om att avveckla de 1800-talsliknande skråprivilegier som legat som en våt filt över många yrkesgrupper i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien.
Det finns just nu ingen viktigare uppgift för svenska socialdemokrater än att övertyga sina europeiska partivänner att förslagen om att återgå till den utgifts- och underskottspolitik som orsakade krisen är skadlig och bara kan fördjupa den ytterligare.
GUNNAR HÖKMARK är viceordförande för Europaparlamentets största PP-gruppen partigrupp