Den ryska militära upprustningen har självfallet haft till syfte att skapa en större militär förmåga. En större militär förmåga vill Ryssland ha inte för att möta hot mot ryskt territorium eller rysk suveränitet utan för att kunna hävda det som kallas ryska intressen. Upprustningen har under lång tid varit av ett omfattande slag oavsett om man jämför utvecklingen av enskilda förmågor med den militära koloss som Sovjetunionen en gång var. I en nedrustad och fredlig värld räcker det långt med viljan att använda våld och att fatta beslut om krigsoperationer. Det är i sig en militär förmåga.
Ryska intressen handlar enligt ryska ledare om utvecklingen i andra länder, inte bara om utvecklingen i Ryssland. Det är heller inte mer allmänna politiska intressen som behovet av en fri handel, en demokratisk utveckling eller stabil säkerhetsordning. Ryska intressen handlar om rysk maktutövning. Kriget på Krim är sannerligen inte det första i detta, lika lite var kriget mot Georgien det. Påtryckningspolitiken mot de baltiska staterna har under Putins tid pågått hela tiden, den ekonomiska krigföringen med blockader av varor har från och till satts sin mot en rad olika länder, från Moldavien när det gäller vinimport till Polen när det gällt kött. Maktpolitiken har också präglat den ryska politiken.
De intressen som är ryska handlar i första hand inte om Rysslands intressen. Ryssland har i allra högsta grad ett intresse av en öppen världsekonomi, fri handel och investeringar i Ryssland för att modernisera och utveckla det ryska näringslivet. De intressen som styr Ryssland är istället den politiska maktens egna intressen att upprätthålla makt, respekt, rädsla och kontroll.
Ryssland har inget att frukta av Ukraina. Ryssland har heller inget att frukta av en liberalisering och ekonomisk utveckling i Ukraina. Ökat välstånd genom ökad handel är inget hot mot rysk ekonomi. Tvärtom. Men liberalisering och en ekonomisk utveckling i Ukraina som visar på den stagnation som präglar det ryska samhället är ett hot mot Putinregimens makt. Det är demokrati och Ukrainas fria val som är ett hot, inte mot Ryssland utan mot Putin personligen.
För att möta detta hot ökar Putin kontrollen över makten genom bland annat ökad rysk etnisk nationalism som minskar utrymmet för politisk opposition och ger legitimitet till en ökad maktfullkomlighet och våldsanvändning. En viktig del i att möta det hot som Putin innebär, och det är ett hot när ett lands ledning förklarar krig och bryter alla avtal, utmålar omvärlden som en fiende och invaderar ett annat land, är att konsekvenserna för de egna maktintressen Putin har blir större än han vinner.
Redan nu har Putin och dagens Ryssland förlorat anseende, förtroende och respekt. De befinner sig inte längre i G8 utan i S6, det vill säga skurkländer som Venezuela, Vitryssland, Iran, Syrien och Nordkorea. Det är en utveckling som är långt mycket svårare än sanktionerna i sig. Sanktionerna drabbar de personliga intressen som präglar Putinregimens närmaste men är ett uttryck för omvärldens avståndstagande. Få kommer nu att vilja och våga investera i det Ryssland som mer än något annat land behöver finansiering och investeringar. Förmodligen har Ryssland redan nu förlorat mer i BNP än värdet av Krim. Han har förlorat mer politisk prestige än det politiska värdet av Krim.
Och nu går Ryssland vidare på en väg där man är ensam och självutstött. Omvärlden måste sätta tydliga gränser för detta land samtidigt som vi är öppna för dess demokratiska krafter. Och öppna mot de länder i dess närhet som söker sig till Europa. Beskedet till Ukraina måste vara ett ja till dem som vill vara en del av det Europa Ukraina faktiskt tillhör.