Ryssland väljer sitt dåliga rykte – inlägg i SvT Opinion

Det är EU och den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken som utmanas när Ryssland utöver politiska påtryckningar, låter den estniska ambassaden i Moskva belägras med hot om våld mot den estniska ambassadören, – som också mötte den svenske på väg till henne -, bojkottar estniska varor åtminstone i Moskva, samt börjar blockad av energileveranser till Estland. Det är i grunden en ekonomisk och psykologisk krigföring Kreml och Putin nu bedriver gentemot Sveriges grannland och medlemmen i Europeiska unionen. Det sker i ett samhälle där inget sker utan att det finns ett åtminstone tyst medgivande från den politiska makten. Det är uppenbart att den politiska makten underblåser oroligheter och motsättningar istället för att göra tvärtom.

Det kan finnas skäl att erinra sig vad det hela handlar om för att på det viset sätta in det ryska agerandet i ett mönster som tyvärr är vidare än den konflikt man nu etablerar med Estland. Den estniska regeringen har beslutat flytta en staty som är en symbol över stupade sovjetiska soldater under invasionen av Estland i slutfasen av andra världskriget. Det är vad sovjetmakten under decennier kallade en befrielse av Estland, med innebörden att ockupationen och förtrycket ledde till den socialistiska friheten.

Det var med den sovjetiska invasionen som Estland liksom de övriga baltiska länderna infogades i Sovjetunionen under kommunistisk diktatur och det var denna ockupation och detta förtryck som den estniska frihetskampen och den sjungande revolutionen som påbörjades under slutet av 1980-talet vände sig emot och i augusti 1991 lyckades häva genom att den ryske presidenten då, Boris Jeltsin, skrev under ett dekret som erkände de baltiska staternas självständighet.

Då befriades Estland, både som nation och samhälle. Då blev både ester och ryssar i Estland fria människor efter att under årtionden ha förtryckts av Stalin, Chrustjov, Breznjev, Chernenko, Andropov och till slut Gorbatjov. Det var samme Jeltsin som för någon vecka sedan gick bort som erkände deras frihet och det är hans efterträdare Putin som nu tillåter en ny politik utvecklas mot självständiga länder. Det är som ett återfall i det kalla krigets brutala sovjetiska maktutövning och det som nu sker säger mycket mer om Ryssland och vart Ryssland är på väg än om Estland eller estnisk politik.

Det som Putin nu agerar mot är att den gamla sovjetmaktens symboler för ockupation och förtryck flyttas. Det är ett uppbrott från den tid då man i Ryssland förpassade sovjetmaktens symboler antingen till historien eller till undanskymda kvarter och då städer som Leningrad och Stalingrad döptes om. I praktiken vill nu Putin göra tvärtom.

Det är ett Ryssland som medvetet och återkommande använder sig av energipolitik för sin utrikespolitik. Som avbryter gasleveranser till Ukraina, och Västeuropa, till Georgien och nu åter igen till Estland när man tycker det passar den egna utrikespolitiken. Det är en återspegling av den doktorsavhandling som Putin har sitt namn på även, om det har ifrågasatts om han själv skrev den, och som handlar om det strategiska utnyttjandet av råvaror. Det är detta som Ryssland nu gör, för att utöva påtryckning på ett självständigt land och för att intervenera i ett fritt lands demokratiska beslut, för att medvetet underblåsa motsättningar mellan ryska och estniska befolkningsgrupper och för att destabilisera.

Det är ett agerande som väl följder det mönster vi har sett i Ryssland de senaste åren. Mötesfriheten inskränks. Journalister mördas utan rättsliga följder. Ledande näringslivsmänniskor försvinner eller fängslas. TV-kanaler står under växande statlig kontroll. Den regionala demokratin har upphävts för centralstyre. Valkampanjerna lämnar ett allt mindre utrymme för andra än den styrande makten. Georgier i Moskva diskrimineras och förföljs. Kriget i Tjetjenien är brutalt och skoningslöst.

Det är denna utveckling i Ryssland som nu också sätter sitt spår i den ryska utrikespolitiken gentemot Europa. Det handlar om brutalt maktspråk och det är desto allvarligare eftersom Ryssland så uppenbart inte verkar bry sig om den bild man därmed sätter av sig själv. Det är ett Ryssland som medvetet väljer att underminerar sitt förtroende som partner och energileverantör till Europa för att kunna trakassera och hota ett land i Europa och en medlemsstat i EU.

Det verkar som om Ryssland har gett upp ambitionen att utveckla ett gott rykte och hellre väljer att ståta med ett dåligt. Det är en utmaning för EU som kräver tydliga gränser och som måste sätta sitt spår i europeisk energipolitik. Oavsett hur långt Ryssland går denna gång visar det som nu sker att man är beredd att inte ta hänsyn.

Det är ett förhållningssätt som riktar sig mot hela EU och som gör att denna fråga är vidare än en konflikt mellan två grannländer. Ryssland utmanar EU och måst mötas av ett tydligt och bestämt svar. Det gäller desto mer som Ryssland med Gazprom medvetet söker skapa en monopolistisk kontroll över energidistributionen till Europa, framförallt till de forna öststatsländerna men också gentemot länder som Tyskland, Italien och Grekland. Det understryker behovet av en energipolitik i Europa som minskar beroendet till andra, som lever upp till konkurrenspolitiken krav och behovet av en politisk vilja att nu ta de konflikter som krävs för att klargöra spelreglerna på den europeiska marknaden.

Gunnar Hökmark är vice ordförande i EPP-ED och delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet.

Han var en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen till stöd för de baltiska staternas frihet.