När Ryssland invaderade Georgien 2008, blev det tydligt att förhoppningarna om ett allt fredligare och demokratiskt Ryssland var förhoppningar utan täckning. Redan året innan hade Putin talat på den traditionella säkerhetspolitiska konferensen i München och där förklarat ett verbalt krig mot den västliga världen. Och bara tre år innan, 2005, hade han i ett tal till det ryska folket förklarat att Sovjetunionens fall var en av de största geopolitiska katastroferna under 1900-talet.
Redan i början av 2000-talet påbörjades med stor öppenhet den upprustning som vi i dag ser konsekvenserna av, i form av ett omfattande ryskt militärt övertag i vår del av världen. 2014 invaderade Putins styrkor Ukraina och annekterade Krim illegalt.
Under denna långa tid har i stort sett inget hänt med svensk försvars- och säkerhetspolitik. Invasionerna av Georgien och Ukraina har kommit att bli väckarklockor, men även om man vaknat hjälper det inte om man inte går upp. Svensk försvarspolitik utgår fortfarande från en analys som underskattar utvecklingen i omvärlden, samtidigt som försvarsbesluten i sin tur är underfinansierade.
Sverige skiljer därför ut sig från hela vår omvärld genom att ha kvar försvarsanslagen på en nivå kring 1 procent medan andra höjer mot 2 procent av BNP. Så länge vi ligger kvar på den nivån så kommer allt försvar som byggts upp och finansierats under den tid Sverige hade väsentligt högre nivåer, undermineras och försvagas steg för steg. Därför har Sverige kommit att bli en svag bricka, som relativt blir allt svagare, vad gäller säkerheten och stabiliteten kring Östersjön.
Efter invasionen av Ukraina 2014 finns ingen ursäkt för att ligga kvar i sängen som om inget har hänt. De ständiga återkommande militära provokationerna av grannländerna kring Östersjön till sjöss och i luften, innebär en ständigt fortsatt väckning. Men svensk försvarspolitik har fastnat i sig själv. Inget händer. Ingen tar tag i frågan. Någon annan ska göra det i morgon.
Det som gör den fortsatta passiviteten så riskfylld är att möjligheterna i dag för ett land som Ryssland att agera mot andra länder, har så många fler former än det kalla krigets invasionshot. Små militära operationer som beskär möjligheterna till fri sjöfart i alla delar av Östersjön. Gasledningen Nordstream II som plötsligt kan vändas till ett säkerhetspolitiskt intresse för Ryssland. Cyberattacker som inte har någon avsändare.
Den ryska regimen slår i dag med våld ner, arresterar och fängslar oliktänkande efter skenrättegångar. Det ryska våldet drabbar Ukraina liksom Syrien. Den som utesluter ryskt väpnat våld mot andra länder gör ett stort misstag. Så vad väntar regeringen på?
Det är en tragisk paradox att regeringen Löfvens oförmåga att samla sig till beslut för svensk säkerhet och försvaret av vår demokrati, sammanfaller med att man påstår sig vara den enda garanten mot extrema krafter. Den försvarspolitiska oförmågan visar att det är tvärtom. Sverige behöver en ny säkerhetspolitik där vi tillsammans med andra värnar demokrati och rättsstat och en ny försvarspolitik som ger Sverige ökad trygghet.