Jan Leijonhielm, en av Sveriges främre Rysslandskännare, skriver i Svensk Tidskrift om hur den ryska upprustningen går hand i hand med ökad nationalism. I de strävanden som finns i Europa att utveckla ett bättre samarbete med Ryssland finns det en tendens att skönmåla eller i alla fall undertrycka de sämre dragen i den ryska politiska utvecklingen. Dessvärre är det många och konsekvenserna av dem kan inte avvisas med att invasionsanfall inte längre är tänkbara scenarios. Det missar den viktiga frågan, nämligen att i dagens säkerhetspolitiska logik handlar utmaningen inte om att kunna möta stora anfall utan om att på olika sätt kunna hantera en påtrycknings- och maktutövningspolitik som syftar till att förändra olika länders politik, inte minst den som riktar sig emot Ryssland.
Det ser vi i fallet Georgien, där för övrigt ett falskt alarm om ett nytt anfall utlöste panik i Tiblisi just eftersom man där av förklarliga skäl inte avvisar tanken på mindre riktade militära operationer som slår ut en motståndares oberoende. Men vi ser det också i form av påtryckningspolitik mot Estland, hur makten i Ukraina på olika sätt är i fokus för påverkan av inte minst de mer dolda strukturer som döljer sig bakom det näringsliv som står gas och olja nära och gamla ryska säkerhetsstrukturer. Vi ser det också i form av att Ryssland i sin säkerhetsdoktrin har pekat ut Nato som en motståndare. Makt och påverkan vinns inte bara genom att tillämpa gamla säkerhetsdoktriner, snarare genom att utnyttja den nya tidens möjligheter. Världen ser inte ut som för 20 år sedan, därför bör man inte nöja sig med att avvisa de säkerhetspolitiska hot som då fanns.