Europavalet i maj handlar om hur vi gemensamt i EU kan hantera Europas utmaningar och vilket parti som har den bästa politiken för detta. Det finns en risk för att beskrivningen av valet som ett mellan extremisterna och centrum suddar ut de politiska konfliktlinjerna inom centrum och framställer ytterkantspartierna som de enda alternativen. Vi bekämpar inte extremisterna genom avståndstagande, utan genom att rösta ner dem i politiska beslut.
Det är sannolikt att Europaparlamentet nästa mandatperiod kommer att bestå av fler ledamöter från ytterkantspartier och att övriga partier tvingas förhålla sig till dem. Det kommer att kräva kompromisser, men framförallt kommer det att kräva en politik som driver på för ett öppet, konkurrenskraftigt och starkt Europa.
Det ensidiga fokus på att markera vem som tar mest avstånd från extremisterna gör att det politiska innehållet sätts i andra hand. Signaleringspolitiken överskuggar de stora frågorna som handlar om Europas tillväxt, inre marknad, migration, handel med omvärlden, ett ledarskap för digital utveckling och en stärkt gemensam försvarsförmåga, där det europeiska samarbetet behövs.
I dessa avgörande frågor sticker Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ut, liksom deras europeiska motsvarigheter, som gemensamma motståndare mot avregleringar av marknader, nya handelsavtal med andra länder, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt en oförmåga att sätta gränser mot Ryssland.
Man ska inte göra dessa partier varken större eller mindre än vad de är – hittills har såväl nationalister som kommunister haft ett marginellt inflytande över den europeiska politiska agendan – men när centrum krymper kommer det bli desto viktigare att inte göra ytterligheternas agenda till majoritetens politik.
Europaparlamentets handelsutskott röstade i förra veckan om att på nytt förhandla fram ett handelsavtal mellan EU och USA. Extremistgrupperna var emot, som de nästan alltid är gällande handelsavtal, men även Socialdemokraternas och Miljöpartiets partigrupper var emot. Det var med en liten marginal som ja-sidan ändå vann och förhandlingar nu kan inledas.
Miljöpartister säger konstant nej till frihandelsavtal och ja till regleringar som hindrar ekonomisk tillväxt, med negativa konsekvenser för klimatet. Tvärtom mot de reformer som Europa behöver.
Vänsterpartiet och dess partigrupp har under lång tid motsatt sig kritik mot Venezuela. Tidigare i år gjorde även svenska socialdemokrater och miljöpartister dem sällskap när de röstade emot en resolution som fördömde Maduros förtryckarregim och uttalade stöd för interimspresidenten Guaidó. Även denna resolution gick, trots detta, igenom.
Men när centrum krymper ökar risken för att ytterligheterna kan få igenom sin agenda med hjälp av mittenpartier. Det kräver att vi har svenska Europaparlamentariker som röstar för fler frihandelsavtal, för ett starkt EU i världen och för en utvecklad inre marknad.
Genom att lösa de stora problemen kommer grunderna för ytterlighetspartiernas ökade stöd också att försvagas. Varje oförmåga att möta samhällets utmaningar är en grogrund för extremism. Då måste vi bedriva en politik som utvecklar Europa och, i stället för den ständiga signaleringen om distanstagande, bekämpa extremismen genom att rösta ner den.