Björn Rosengren avslutade pliktskyldigast sin artikel om den nya arbetslöshetsförsäkringen med ett angrepp på moderaterna.
Han menar att det moderata förslaget att gradvis avveckla den statliga inkomstskatten tvingar fram nedskärningar i välfärd och trygghetssystem på över 50 miljarder kronor. Det är förvånande att han inte drar till med 200 miljarder kronor eller mer. Det vore lika osant och oseriöst.
En samfälld kår av svenska och internationella ekonomer liksom EU, IMF och OECD pekar på behovet att sänka skatter för att vitalisera arbetsmarknaden och ge fler människor möjligheter till nya jobb. Rosengren går den motsatta vägen genom att föreslå omfattande utgiftsökningar, som han inte ens vågar redovisa i sin artikel, som gör de offentliga finanserna ännu mer konjunkturkänsliga och som är av den naturen att de motverkar jobbsökande. När de statliga utgifterna i en högkonjunktur borde minska, innebär Rosengrens politik att vi kommer att stapla på oss ännu högre offentliga utgifter och ytterligare begränsa utrymmet för de skattesänkningar som kan ge fler jobb.
Ett skäl för att sänka skatter, inte minst för låg- och medelinkomstagare, är att det ökar jobbsökande och gör det möjligt för fler att få jobb. Rosengren visar upp en cynisk fräckhet utan like när han inte med ett ord nämner alla dem som i dag står utanför arbetsmarknaden och inte är registrerade som vare sig öppet arbetslösa eller i åtgärder. I det segregerade Sverige har vi ett utanförskap som innebär att drygt 750 000 personer är utan arbete. Rosengren förtränger de grupper i det svenska samhället som har det allra största behovet av reformer.
Sverige står inför fyra ekonomisk-politiska utmaningar. För det första måste vi möta globaliseringens nya villkor. För det andra måste vi motverka den utflyttning som i dag sker av forskning, företagande och ägande. För det tredje måste vi öka utbudet av arbetstagare för att kunna undvika en brist på arbetskraft som i dag framstår som ett mycket konkret hot mot den svenska välfärden. För det fjärde måste vi bryta segregationen som utestänger så många från arbetsmarknad och samhällsliv.
Det ställer krav på sänkta kapitalskatter. Annars kommer företag att flytta ut och svenska företag i allt snabbare takt köpas upp av utländska ägare med bättre skattevillkor. Vi har redan förlorat betydande delar av den svenska medicinska industrin. Stora delar av den ny IT-branschen riskerar gå samma väg.
Det ställer också krav på att vi har en hög attraktionskraft för kunskapsföretagande och forskning. Det är ett av motiven till att påbörja avvecklingen av den statliga inkomstskatten. Att kunna göra Sverige till attraktivt för forskning och företagande, att säkra svenska huvudkontors verksamhet i Sverige och att motverka utflyttning av kunskapskapital är att slå vakt om välfärden. Att stå och titta på utan att göra något är att låta välfärden flytta ur landet.
På motsvarande sätt måste vi säkerställa att det blir lättare för nya jobb att växa fram för att fler skall komma in på arbetsmarknaden och för att det skall löna sig bättre att ta ett jobb. Därför vill vi höja grundavdraget kraftigt, för att skydda låga inkomster mot onödigt skatteuttag, samtidigt som vi genom förvärvsavdrag och åtgärder för att möjliggöra lägre kommunalskatter vill sänka de skatter som betyder mest för låg- och medelinkomsttagare. Alternativet är att alla dem utanför arbetsmarknaden som Rosengren glömde bort i sin artikel kommer kvarstå i utanförskap och arbetslöshet.
Vi har därför sagt att Sverige behöver en större inkomstskattereform för att möta de olika utmaningar som en ny tid kräver innehållande såväl högre grundavdrag, lägre kommunala skattesatser och en gradvis avveckling av den statliga inkomstskatten. Rosengren och hans kollega Ringholm verkar vara mer inställd på att inskränka skattepolitiken till sänkta skatter på sprit, undantag för utländska experter och skattebefrielse för vissa miljardärer. Det är en rätt fattig politik när det gäller att slå vakt om välfärden. Men så blir det när bristen på egna idéer och motsättningarna i den rödgröna koalitionen reducerar den offensiva regeringspolitiken till löften om ökade statliga utgifter. Det leder till allt annat än den offensiva reformpolitik som Sverige behöver.
Gunnar Hökmark
