Nazismen tog i ett uppenbart förakt för människolivet livet av miljoner och åter miljoner människor. Tanken på att någon förment kulturpersonlighet lite lätt koketterande skulle klä sig i en nazisymbol för att demonstrera sin intellektuella integritet eller vikten av en sammanhållen nation är i dag avlägsen.
Kommunismen tog livet av miljoner och åter miljoner människor. I Sovjetunionen blev massavrättningar, terror, utsvältning och tortyr till ett politiskt medel för att kuva människorna. I Kina samma sak men med än större tal. I Kambodja de röda Khmerernas massmord. Central- och Östeuropa blev till ett fängelse där dissidenter deporterades, dödades eller fängslades. På Kuba samma sak.
Gemensamt för dem alla var att den totalitära idén ledde till den totalitära ekonomin och det totalitära våldet.
Men, och vad som är en skam för det europeiska samhället; dessa förtryckare och massmördare möttes av sympati, förståelse och ursäkter från den europeiska vänstern. Man ville inte riktigt klassificera dem som de förtryckare och massmördare de var.
När Francoregimen i Spanien till slut föll 1975 rapporterade Sveriges Radios korrespondent att nu hade Europas sista diktatur fallit. Nyheterna om Pol Pots massmord avvisades med emfas. Fidel Castro, Kubas diktator hyllades som en sann revolutionär och en sentida renässanspersonlighet.
Planekonomierna i Central- och Östeuropa beskrevs som lyckade eller intressanta ekonomiska experiment där ”man” hade valt en annan ”demokratisk modell”, eller som Ingvar Carlsson beskrev det, ekonomier som visade att planekonomier kan vara väl så skickliga i att skapa välstånd som de kapitalistiska, om än med vissa demokratiska brister. Krav på fria val i Central- och Östeuropa framställdes som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.
Den röda stjärnan var i alla dessa fall en symbol för förtryckets och massmordens ideologi.
Likväl finns det de som vill kokettera med sin närhet till totalitära. I Svenska Dagbladet vill krönikören Andres Lokko framställa sig som en vän av solidaritet, människors lika värde och empati genom att bära en röd stjärna för att visa sin medmänsklighet, med stolthet tar han på sig att kallas kommunistkramare. Återkommande intervjuas några av kulturvänsterns mer dogmatiska kommunister – som Sven Wollter – om sin totalitära samhällssyn som ett uttryck för medmänsklighet.
Sanningen är att de saknar den. De känner inte för människorna eller för offren men däremot för att visa sin egen chica radikalitet. De ser inte gränsen för demokrati och mänsklig värdighet. De låter socialistisk populism underminera respekten för mänskliga fri- och rättigheter.
I den ytliga tron på att deras egen självupplevda godhet skiljer dem från andra ser de inte att de förenar sig med dem som trampat på människors liv, värdighet och frihet. I den kamp för frihet, demokrati och öppna samhällen som den fria världen nu lever i, med hot från islamistisk extremism och Putins aggressivitet, står de för en relativisering och en glamoriseringav en ideologi som i bästa fall relativiserar frågan om människors frihet och rätt men som varje gång den blivit till verklighet har trampat på dem.
Det är lika ytligt och vulgärt att kokettera med en röd stjärna som med ett hakkors. I båda fallen sviker man friheten, empatin, solidariteten och idéerna om människors lika värde. Bär man förtryckets symboler står man inte på offrens och frihetens sida. De totalitära idéerna kan inte separeras från det totalitära förtrycket.
Gunnar Hökmark