Regeringen har fel när den återkommande säger att Sverige inte längre släpar
efter andra länder i den ekonomiska utvecklingen. Det faktum att vi mellan
1996 och 2000 föll från den 15:e platsen i OECD:s tillväxtliga till plats
nummer 17 talar sitt tydliga språk.
Nu senast försöker Bosse Ringholm att i DI ge bilden av att den långsiktiga
eftersläpningen från början på 1970- talet är bruten genom att jämföra med
de allra senaste årens nominella tillväxt.
Men man kan inte lyfta fram bara några enstaka år, om man vill ge en
rättvisande bild av den långsiktiga utvecklingen. Från 1996 – då den
socialdemokratiska regeringens egna politik fick genomslag – till 2001 hade
Sverige 0,2 procent lägre tillväxt än OECD. Även under de kommande åren
kommer vi enligt regeringens egen prognos, och nu senast enligt
Konjunkturinstitutet, att ha en lägre tillväxt.
Tabell: BNP-tillväxt, procent (2002 -2004 är KI´s prognos)
Sverige OECD
1996 1,1 2,8
1997 2,1 3,3
1998 3,6 2,9
1999 4,1 3
2000 3,6 3,5
2001 1,2 1,1
2002 1,7 1,8
2003 2,7 3
2004 2,3 3,2
Genomsnitt 1996-2004 2,5 2,7
Man kan tycka att 0,2 procent per år inte är särskilt mycket. Men det är
under en period som bland annat på grund av telekombranschens uppgång gav en
mycket god tillväxt för Sverige.
Likväl motsvarar bara eftersläpningen från 1996 till 2001 så mycket som 1
procent av BNP. Det motsvarar per hushåll drygt 5 000 kronor per år. Men
denna eftersläpning är bara en del av den eftersläpning som präglar svensk
ekonomi.
Det stora tappet gentemot andra länder under denna period har vi drabbats av
genom en allt svagare kronkurs. Från 1996 har vi haft en kontinuerlig
försvagning av kronans värde. Denna urholkning av hushållens köpkraft
pressar oss längre ner i välståndsligan.
Hjulen har snurrat och människor har arbetat hårt, men värdet på vårt arbete
har sjunkit med kronan.
Räknar man om den svenska ekonomins utveckling i euro, finner man att
tillväxten varit rejält mycket lägre i verkligt värde än vad de nominella
talen anger.
1996 2001
Förändring
Svenskt BNP i kronor (mdr) 1833 2124 +16 procent
Svenskt BNP i euro (mdr) 218 230 +5,5 procent
(BNP i fasta priser år 2000)
Förutom eftersläpningen i den nominella tillväxten, som vi räknar i svenska
kronor, har alltså värdet av välfärden urholkats med 10 procentenheter
jämfört med utvecklingen i euroländerna.
Det motsvarar värdet av en månadslön som svenska löntagare har tappat i
förhållande till andra länder genom kronans fall. Det är detta som så många
har upplevt under sommarens semesterresor.
Skälen till vår eftersläpning under de senaste 30 åren är inte så enkel som
Ringholm försöker ge sken av. Det är inte den ena eller andra regeringen som
i det korta perspektivet sänkt och höjt tillväxten utan snarare
världskonjunkturen.
Det är de långsiktiga förutsättningarna för företagande och tillväxt som en
regering påverkar, och de avgör i sin tur den långsiktiga utvecklingen
jämfört med andra länder.
Det är därför som Ringholms teknik att lägga ihop åren 1992 till 1994 är så
missvisande. Han döljer att de första åren av borgerlig regering präglades
av en verklighet som den nuvarande regeringen själv har erkänt byggdes upp
under 1980-talet, inte minst finans- och fastighetskrisen.
Slutet av 1980-talet präglades också av de skenande utgifterna för
sjukfrånvaro, förtidspensioneringar och arbetslöshet som den borgerliga
regeringen ärvde. Från 1993 vände kurvorna, och 1994 och 1995 blev rätt goda
år.
Den fråga som Ringholm väljer att bortse från är vilken politik som la
grunden för fallet mellan 1992 och 1993, och vilken politik som gav den höga
tillväxten 1994 och 1995.
Att vi borgerliga definitionsmässigt alltid har oturen att ta över efter
socialdemokratin borde inte läggas oss till last.
Utflyttningen av ägande och investeringar, det rekordlåga nyföretagandet och
den låga investeringsandelen i näringslivet är alarmerande inför framtiden.
Tillsammans med urholkningen av arbetsmarknaden genom sjukfrånvaro och
förtidspensioneringar ger detta en krympande tillväxtpotential där höga
skatter fortsätter att pressa ner tillväxten.
Ser vi inte de problemen kan vi inte göra något åt dem.
Gunnar Hökmark
riksdagsledamot och ekonomisk talesman (m)